Jaaa hörrni. Rasande trevlig frulle ovan, eller hur? Well, jag ÖNSKAR att jag just nu satt på Fikabaren och smarrade i mig den. Men så är inte fallet. Alls. För fjärde dagen i rad ligger jag mer eller mindre raklång på soffan. Sjuk, sjuk, sjuk. Hade ju ett kort avbrott i onsdags när jag fick för mig att jag var frisk, slank till Drömmis och körde workshop med Jossan om vårt nya projekt. Men efter två timmar skickade hon hem mig, jag var ju pangsjuk. Svårt det där, att erkänna sig besegrad, liksom. (Och JA, jag har dåligt samvete över att jag gick dit trots sjukdom och JA, jag hoppas innerligt att jag inte smittat henne.)
Skulle ju klippa mig i går, men det fick jag också ställa in såklart. Och i dag missar jag det ASMYSIGA eventet som Jossan och Forni bjudit in till. Jag som tillåmed lyckats hitta en bra ”visa benen”-outfit å allt. (Playsuit, lång kimono och Swedish Hasbeens blev en särdeles lyckad kombo som ni säkerligen får se en annan dag istället. Kändes very Jessa i GIRLS, och det är ju alltid 100% lovely.)
I dag blir alltså ännu en dag i återhämtandes tecken. I går mådde jag så dåligt större delen av dagen att jag inte ens kunde titta på teve (kunde bara ligga å blunda), men på eftermiddagen släppte det lite. Då tog jag mig igenom ”Fallet Kevin” (kanske enda i Sverige som inte sett den än?) och blev vansinnesarg på hur saker och ting kan gå till. När man har ett litet barn i omkring samma ålder som samtliga tre huvudoffer i den där outsägligt sorgliga soppan är det kanske ännu mer upprörande att se dokumentärserien. Det är så smärtsamt tydligt att de anklagade pojkarna gör allt de kan för att vara de vuxna till lags. Vuxna som gång på gång går över gränsen på så många olika fronter att man nästan tappar räkningen. Så fruktansvärt att se.
Mest fruktansvärt är såklart att den skyldige fortfarande går fri. En mänska (ett odjur) som mördat en FYRAÅRING går fri. Och allt lidande, all sorg, all skam och all skuld som de dömda pojkarna behövt gå igenom i nästan 20 års tid. Tänk att ha blivit manipulerad att tvivla på sig själv på det sättet – ”HAR jag mördat min bästa vän”? Ja, det är så vansinnigt alltihopa.
Den enda tröst jag kände när jag såg slutet var att de två huvudförhörsledarna erkände sina misstag när de konfronterades med sina egna metoder. Deras minnesbilder stämde inte alls överens med vad som faktiskt hade hänt, och när de såg hur allt faktiskt gått till kunde se att de gjort solklart fel. Det gav hopp, tycker jag. Människor som kan se och erkänna sina misstag.
Däremot blev man ju rent ut sagt utmattad av spaningsledarens reaktion. Han som eldat på hela utredningen och mer eller mindre tvingat in samtliga på att det var de två små pojkarna som begått dådet. Han – som var högst ansvarig – varken kunde eller ville erkänna någonting alls. Han tyckte utredningen var en succé och visade stolt alla samlade tidningsurklipp som visade hur förträfflig han var. Då blir man rädd, tycker jag. För det är en sak att göra fel, men en helt annan att inte kunna erkänna det. Usch.
Oj vad fingrarna rann i väg här. Jag som egentligen bara skulle skriva ett ”Jag är sjuuuuk, stackarns miiiiig”-inlägg. Nåväl. Känner mig ändå lite bättre i dag, så förhoppningsvis går det bara uppåt från och med nu.
Är ändå lite peppad, för jag har två roliga saker jag ska göra i dag, trots sjukdom:
?Spela in en videohälsning till en tjej som tar studenten i dag. Hennes syster har hört av sig till mig och berättade att hon tycker om det jag gör här i vår virtuella värld, och att hon skulle bli så glad för en hälsning från mig på sin studentdag. KLART JAG SPELAR IN EN SÅN! Hur underbart, att få vara en del av någons student (trots att man ligger hemma sjuk)?
?Blogga om nåt som jag är VANSINNESSTOLT över! Ett projekt som blivit extra bra på grund av hjälp jag fått från er. Ni e bäzt.
Oki, vi hörs senare. Host host och kram kram!
