
Jaaa hörrni. Rasande trevlig frulle ovan, eller hur? Well, jag ÃNSKAR att jag just nu satt pÃ¥ Fikabaren och smarrade i mig den. Men sÃ¥ är inte fallet. Alls. För fjärde dagen i rad ligger jag mer eller mindre raklÃ¥ng pÃ¥ soffan. Sjuk, sjuk, sjuk. Hade ju ett kort avbrott i onsdags när jag fick för mig att jag var frisk, slank till Drömmis och körde workshop med Jossan om vÃ¥rt nya projekt. Men efter tvÃ¥ timmar skickade hon hem mig, jag var ju pangsjuk. SvÃ¥rt det där, att erkänna sig besegrad, liksom. (Och JA, jag har dÃ¥ligt samvete över att jag gick dit trots sjukdom och JA, jag hoppas innerligt att jag inte smittat henne.)
Skulle ju klippa mig i gÃ¥r, men det fick jag ocksÃ¥ ställa in sÃ¥klart. Och i dag missar jag det ASMYSIGA eventet som Jossan och Forni bjudit in till. Jag som tillÃ¥med lyckats hitta en bra ”visa benen”-outfit Ã¥ allt. (Playsuit, lÃ¥ng kimono och Swedish Hasbeens blev en särdeles lyckad kombo som ni säkerligen fÃ¥r se en annan dag istället. Kändes very Jessa i GIRLS, och det är ju alltid 100% lovely.)
I dag blir alltsÃ¥ ännu en dag i Ã¥terhämtandes tecken. I gÃ¥r mÃ¥dde jag sÃ¥ dÃ¥ligt större delen av dagen att jag inte ens kunde titta pÃ¥ teve (kunde bara ligga Ã¥ blunda), men pÃ¥ eftermiddagen släppte det lite. DÃ¥ tog jag mig igenom ”Fallet Kevin” (kanske enda i Sverige som inte sett den än?) och blev vansinnesarg pÃ¥ hur saker och ting kan gÃ¥ till. När man har ett litet barn i omkring samma Ã¥lder som samtliga tre huvudoffer i den där outsägligt sorgliga soppan är det kanske ännu mer upprörande att se dokumentärserien. Det är sÃ¥ smärtsamt tydligt att de anklagade pojkarna gör allt de kan för att vara de vuxna till lags. Vuxna som gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng gÃ¥r över gränsen pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga olika fronter att man nästan tappar räkningen. SÃ¥ fruktansvärt att se.
Mest fruktansvärt är sÃ¥klart att den skyldige fortfarande gÃ¥r fri. En mänska (ett odjur) som mördat en FYRAÃ
RING gÃ¥r fri. Och allt lidande, all sorg, all skam och all skuld som de dömda pojkarna behövt gÃ¥ igenom i nästan 20 Ã¥rs tid. Tänk att ha blivit manipulerad att tvivla pÃ¥ sig själv pÃ¥ det sättet – ”HAR jag mördat min bästa vän”? Ja, det är sÃ¥ vansinnigt alltihopa.
Den enda tröst jag kände när jag såg slutet var att de två huvudförhörsledarna erkände sina misstag när de konfronterades med sina egna metoder. Deras minnesbilder stämde inte alls överens med vad som faktiskt hade hänt, och när de såg hur allt faktiskt gått till kunde se att de gjort solklart fel. Det gav hopp, tycker jag. Människor som kan se och erkänna sina misstag.
Däremot blev man ju rent ut sagt utmattad av spaningsledarens reaktion. Han som eldat pÃ¥ hela utredningen och mer eller mindre tvingat in samtliga pÃ¥ att det var de tvÃ¥ smÃ¥ pojkarna som begÃ¥tt dÃ¥det. Han – som var högst ansvarig – varken kunde eller ville erkänna nÃ¥gonting alls. Han tyckte utredningen var en succé och visade stolt alla samlade tidningsurklipp som visade hur förträfflig han var. DÃ¥ blir man rädd, tycker jag. För det är en sak att göra fel, men en helt annan att inte kunna erkänna det. Usch.
Oj vad fingrarna rann i väg här. Jag som egentligen bara skulle skriva ett ”Jag är sjuuuuk, stackarns miiiiig”-inlägg. NÃ¥väl. Känner mig ändÃ¥ lite bättre i dag, sÃ¥ förhoppningsvis gÃ¥r det bara uppÃ¥t frÃ¥n och med nu.
Ãr ändÃ¥ lite peppad, för jag har tvÃ¥ roliga saker jag ska göra i dag, trots sjukdom:
?Spela in en videohälsning till en tjej som tar studenten i dag. Hennes syster har hört av sig till mig och berättade att hon tycker om det jag gör här i vÃ¥r virtuella värld, och att hon skulle bli sÃ¥ glad för en hälsning frÃ¥n mig pÃ¥ sin studentdag. KLART JAG SPELAR IN EN SÃ
N! Hur underbart, att få vara en del av någons student (trots att man ligger hemma sjuk)?
?Blogga om nåt som jag är VANSINNESSTOLT över! Ett projekt som blivit extra bra på grund av hjälp jag fått från er. Ni e bäzt.
Oki, vi hörs senare. Host host och kram kram!