Den 31 :a december 2016 la jag upp ovan bild på Inspirationstagram. Det var årets sista dag, vi hade spenderat en vecka i Portugallien och åkte hem till Sverige igen på nyårsafton. Och jag hade funnit LUGNET. För det var där det hände, på den resan.
Efter tre fullsmockade och stressiga år, och en extremt jobb-ig höst som gjorde att jag var och nosade på den där otäcka väggen ännu en gång, så hade stillheten äntligen sänkt sig över mig. I Portugal upptäckte jag en ovanlig känsla i kroppen som jag knappt kunde placera eftersom det var så länge sen jag senast upplevde den; lugnet. Och det var ljuvligt.
Där och då bestämde jag mig för att den inte skulle få lämna min kropp igen. Och att jag framförallt ALDRIG mer ville vara stressad. Åtminstone inte på det sätt jag hemskt nog vant mig vid; att vakna varje morgon, dra efter andan och direkt spinna iväg i huvudet på alla tusentals grejer jag var tvungen att göra. Att spendera dagen med att paniskt bocka av sak efter sak på Att Göra-listan, endast för att gå och lägga mig med känslan av att bara ha hunnit en bråkdel, samtidigt som hjärnan fortsatte att spinna vidare på alla trådar som återstod.
Och just den där känslan av Att Aldrig Hinna Färdigt var verkligen vidrig. Den bodde konstant i min kropp, och såg till att det alltid fanns en stress under ytan. Usch.
Men. I Portugallien hade jag en lucka av lugn, och det blev då alldeles självlysande klart att den inte skulle få stanna vid att vara endast förbli en lucka. Nej, för första gången kände jag att jag VILLE förändra mitt sätt att leva. På riktigt.
Nu har det gått snart fyra månader sen jag postade den där bilden på Inspirationstagram, sen jag bestämde mig för att låta lugnet ta plats i mitt liv. Nyligen kom vi ju hem från precis samma ställe, och jag kan med glädje säga att lugnet finns kvar. Det syns nästan på bilden ovan tycker jag, tagen på samma plats, nästan exakt fyra månader senare.
Det var säkert några av er som tvivlade lite på mina ambitioner när jag kom hem vid årsskiftet och basunerade ut att det nu minsann skulle bli ”Njutningens År”, och att stress inte längre fick ockupera mitt liv. Och jag förstår er, jag har ju liksom varit och nosat på att ”dra ner” tidigare. Utan att faktiskt göra det. Men det beror nog på att jag tidigare inte riktigt 100% känt behovet av att dra ner, och framförallt för att jag inte tagit tag i det som orsakat överjobbandet: att jag bollat för många bollar för länge.
När man (som jag) är en people pleaser så vill man göra allt, hela tiden. Så bra som möjligt. Man vill inte göra någon besviken, man vill inte fatta obekväma beslut som kan såra, uppröra eller ställa till det för någon annan. Då hamnar man lätt i situationer där man slår knut på sig själv för att göra alla andra nöjda, samtidigt som ens egen person utplånas.
Och för min del gick det nog framförallt ut över Niklas. För när man konstant sprutar ur sig så mycket energi för att göra alla andra nöjda, måste nåt stryka på foten. Och i mitt fall (nog en klassiker tyvärr) resulterade det i att jag la minst energi på att vårda den som betydde allra mest. För att jag tog honom för given. En enorm snedprioritering såklart, som säkert kan fungera i korta perioder – men inte under en längre tid.
Men. Sent ska syndaren vakna, heter det ju, och det gjorde även jag. Prioriteringarna föll på plats, och de obekväma besluten togs. Vilket resulterade i allt det där man var rädd för; jag sårade, jag upprörde, jag ställde till det för andra. Men som också var det enda rätta, och den enda vägen framåt för att inte gå under. Och när det steget väl var taget, så började allt ordna upp sig, sakta men säkert.
Och nu sitter jag här, med ett liv jag genuint älskar. Ett liv där stress såklart förekommer, men på ett okej plan. För självklart kan jag känna stress ibland, men poängen är att det numera är IBLAND, inte konstant. Och faktiskt så är det väldigt sällan jag känner mig stressad nuförtiden.
För att hålla stressen i schack planerar jag extremt noggrant. Jag utgår ifrån hur mycket energi saker och ting tar när jag planerar, och inte hur lång tid de tar. Jag är mindre av en people pleaser och ställer krav. Gör saker när det är rimligt för mig att hinna med dem, inte asap bara för att någon ber mig.
Jag fick en fråga i kommentarsfältet nyligen som löd såhär:
Liten fundering, om du backar cirkus 8-10 månader i tiden, hur ser du på dig själv nu mot då. Måste säga att du utstrålar glow och gnista som man aldrig sett, att du har har så mkt du kan och vill åstadkomma så man vill verkligen inte missa ngt av det, kikar in här på bloggen nästan varje dag och blir lika glad varje gång. HEJA!
När jag läste detta, blev jag så himla glad. Och kände att jag ville skriva ett sånt här inlägg för att svara på frågan. För svaret är att jag mår SÅ SJUKT MYCKET BÄTTRE NU än för ett år sen! Klickade mig tillbaks i bloggarkivet till februari 2016, och det första jag såg var ett gäng inlägg om att jag var toksjuk (se ovan). Det kändes lite som ett tecken.
För sanningen är att jag har aldrig mått bättre. Jag känner att jag får jobba med sånt jag tycker om, jag får vara kreativ och bli utmanad, jag får ge mig in i mina projekt till 100% och jag kan njuta av att jobba istället för att bara bocka av saker på en oändlig Att Göra-lista. Och jag har bibehållit lugnet.
Ibland kan jag känna en press att jag gör så pass mycket mindre nu än tidigare, att det finns andra som gör så mycket mer. Men då får jag ge mig själv ett stort rackarns rött kort och säga STOPP! Jag VILL ju inte göra mer än vad jag gör just nu. Nu har jag ju hittat balansen. Det är såhär jag trivs, såhär jag hinner njuta av det roliga jag gör, såhär jag mår bra.
Jag vill aldrig, aldrig, aldrig tillbaks till stressen. Och jag vill aldrig, aldrig, aldrig förlora lugnet. Jag mår så in i bängen bra av att få jobba och leva på det sätt jag gör nu. Och jag är så in i bängen stolt att jag klarat av att vända mig själv.
2017 har verkligen varit Njutningens År, och planen är såklart att utöka året till ett helt liv. Jag vill ha Njutningens Liv. Och det tänker jag skaffa mig.
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
