Kolla här då! Jag och Oliven roade oss med att gå igenom gaaaamla bilder i hennes mobil på flygresan hem från Portugallien, och titta vad vi hitta!

Ovan har ni Vanja à la 2009, hemma hos Niklas föräldrar på någon slags dagsfest har jag för mig. Vilket lååååååångt hår! Som var väldigt rosa. Minns att jag vid den här tiden inte än hade kommit på att jag kunde färga håret hemma själv med olika färgbalsam, utan gjorde det hos frisör. Minns också att frisören tyckte det var väldans märkligt när jag bad henne att lägga i rosa färg, 2009 var det liksom ingen som hade pastellfärgat hår. Några år senare blev det ju en jättetrend, och nu är det ju knappt någon som lyfter på ögonbrynet när jag spatserar runt i lila frippa, men för åtta år sen var det en ovanlig syn på stadens gator. 

Kepan var på också, som ni ser. 2009 var jag fortfarande hattberoende (KUNDE INTE GÅ UT, utan någon form av huvudbonad – på riktigt) och just den här svarta kepan var som fastklistrad på mitt huvud. Den är fortfarande en favorit i min garderob, men numera kan jag bära den lite mer sporadiskt.

Det är så kul att se vad man har för kläder på gamla bilder tycker jag, alla kläder bär med sig en massa minnen. Den här mintgröna klänningen från Insight var ett sånt plagg som jag hade JÄMT när det var varmt. Minns att jag nästan bodde i den när vi var i Costa Rica. Älskade den! Har dock inte kvar den, tror jag sålde den på förra årets Josefin & Vanja-loppis. Undrar just om det är någon av er som har den hemma? Hoppas den är lika älskad nu som då.

På fingrarna ser jag rött, avskavt, nagellack. Jag hade ännu inte börjat med shellack (som jag nu gör varannan vecka, SÅ skönt!), och kunde därför aaaaldrig ha fina naglar. Min kropp stöter liksom bort nagellack, så bara någon timma efter att jag målat på det är det avskavt. 

Bar guldsmycken också, ser jag. Försökte SÅ länge att tycka om guld, eftersom det liksom varit så rackarns trendigt i så fasansfullt många år – men det gick inte. För kanske tre år sen landade jag i att jag ju är en silverbrutta, och då föll allt på plats. Och nu är jag som ni vet himlans nöjd med min smyckesgarderob, som nästan uteslutande består av silver.

Även om det här inlägget mest består av att minnas de plagg jag hade på mig på bilden, så inser jag att det ju också handlar om att man hela tiden hittar sig själv, den man vill vara. Åtta år efter att den tagits har jag liksom finputsat bruttan på bilden, både på utsidan och insidan, allteftersom att jag hittat saker i båda skikten som jag velat utveckla.

Och det är fint tycker jag. Att man liksom går genom livet, hittar nya bitar att lägga i pusslet om sig själv, och ständigt finputsar den man är och den man vill vara. Utifrån och in.