Vår näst sista dag i Portugallien spenderade vi med att grisa i solen. Först uppe vid huset, och sen nere vid stranden. Häng med vettja!
Vi hade verkligen galen tur med vädret, i april kan det lika gärna regna konstant och vara svinkallt. Men vädergudarna var på vår sida, och såg till att vi fick använda badkläderna flitigt.
På tal om badkläder – visst är den här bikinitoppen snajdig? Älskar när plagg har fina ryggdetaljer. Jag är sjukt obekväm med ”sexiga” skärningar framtill, men när de håller sig på baksidan tycker jag bara det är toksnyggt.
Just den här kommer från Hunkemöller. Älskar brodyren på framsidan också, och den vågiga formen runt kuporna.
Jag och Niklas bad Mackanrackarn ta lite bilder på oss, vi har så himla få på oss tillsammans. Den här blev göllig tycker jag.
Och om någon undrar om jag har utvecklat en tredje bröstvårta, så – nej. Fläcken under min högra boob är resterna av något slags bett jag fick på Bali. Verkar som att huden blev missfärgad av det, för det vill inte riktigt försvinna.
Har kollat upp det men läkaren sa att det inte var något farligt. Tror nog att bettet bleknar bort med tiden, nästa sommar kanske jag bara har två bröstvårtor igen. Den som lever får se.
Och hur göllig blev inte den här då? Myz i kubik, liksom. Lite surt att jag ser så satans blek ut bara, när jag för en gångs skull faktiskt ÄR en smula brun. Niklas är ju av rasen Brunus Pepparkakus, så det spelar liksom ingen roll hur mycket färg man har, står man bredvid honom upplevs man alltid som en blekfis.
När vi ändå var igång tog vi en selfie också.
När vi grisat klart vid poolen slank vi ner mot stranden.
Både jag och Mackanrackarn är stora fan av rosa kepsar, som synes. Och rosa shorts. Man kan ju aaaaldrig ha för mycket rosa.
Nåt som jag verkligen tagit fasta på eftersom jag hade rosa shorts, rosa bikini, rosa linne, rosa sjal OCH rosa kepa. När jag dessutom gick förbi en rosa vägg var jag ju liksom TVUNGEN att föreviga mig själv i all min skära härlighet.
Stranden i Foz do Arelho, strax nedanför huset. Rackarns flådig alltså.
När vi kom fram inledde vi med lunch. Jag valde grillad Dorada. Så sabla smarrigt!
Efter lunchen var det sandslottsbyggning för hela slanten.
Sjukt mysig sysselsättning, nästan en smula meditativt.
Att få sitta med fötterna i sanden är magiskt. Bland det bästa jag vet är att ställa mig rakt upp och ner i sanden, och sen liksom gnugga omkring fötterna så att de får en slags allomfattande massage av miljarders små sandkorn samtidigt. En av de ljuvligste upplevelserna som finns.
När sandslottet var färdigbyggt gav sig Iggy och Niklas ut på skattjakt. De kom tillbaks med bland annat de här lena, vita ”pärlorna”. Iggys favoriter.
Den här snurrade snäckan var min favvo. Och den röda stenen under var Niklas bästa. ”Varför görs inte fler smycken av vackra strandstenar? De är ju fantastiska.” undrade han. Och jag hade inget svar, utan började undra jag med. Bra nisch kanske, om någon kreativ smyckessjäl läser det här.
Jag skulle mer än gärna köpa vackra smycken som var skapade av strandfynd, känns ju fint ur ett hållbarhetsperspektiv också.
Medan vi byggde sandslott och gick på skattjakt roade sig Oliven och Ruben med att gå på äventyr lite längre bort.
Mackanrackarn var också med, såklart.
När vi hängt på stranden hela eftermiddagen började det bli dags att vandra upp emot huset igen. Då tog jag en egen väg eftersom jag var sugen på en promenad i den makalöst vackra naturen. Ni hajar ju varför – så sjukt fint!
De här fetbladsväxterna täckte stora delar av klipporna, och jag har aldrig tidigare sett dem i blomning. Det är tydligen runt påsk det händer.
Starkt grönt, solgult och pastellrosa – naturens kombinationer är alltid, alltid, alltid de absolut vackraste. Bra trix om man ska inreda och är osäker på vilka färger som passar ihop – googla på färgen du vill ska vara dominant i rummet och spana sen in naturbilderna som dyker upp. Där har du ”facit”. Naturens kombos är alltid lyckade.
Hittade även den här vackra tisteln på min promenix, och en vansinnesflådig vallmoblomma som stod alldeles ensam och vajade i vinden. Struntade i att fota den, men ångrade mig när jag kommit för långt bort. Hoppades hitta en ny vallmo och spanade ivrigt hela vägen hem, men nope. Så den jag såg var bokstavligen ensam.
Vid slutet av promenaden hade skymningen hunnit sänka sig över Foz. Färgerna i den här bilden tycker jag blev alldeles vansinnesvackra – honungskaramelliga liksom. Så mjuka och lena och krämiga. Bra inspo för inredningsfärger, ha ha.
När jag kom hem möttes jag av två goda spidermen som mumsade middag. En fin näst sista dag i Portugallien.
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
