Heppåer! Har precis landat hemma efter en väldigt fin morgon. Var på frulle hos Sophie by Sophie som firade sitt nu tioåriga samarbete med Childhood Foundation. Vårens färggladaste frukostdukning (jag i mitt lila hår och rosa tröja smalt in så bra att folk knappt såg mig ;-D), och himla fint att få höra mer om den skillnad som Childhood faktiskt gör för utsatta barn runtom i världen.
Man fick med sig ett smycke ur tioårskollektionen, där varje färgad pärla representerar en artikel ur FN´s barnkonvention. Rättigheter som borde vara självklara för samtliga barn i världen, men som tyvärr omfattar långt ifrån alla.
Childhoods generalsekreterare Paula var på plats och berättade hur de arbetar. Hon gav exempel på olika barn de hjälpt via sin organisation, och helt plötsligt fick de olika pärlorna liksom liv. Den rosa (som står för att barn måste skyddas från trafficking) fick representera en flicka i Nepal, den beiga (som handlar om sexuellt utnyttjande) om en pojke i Sydafrika. FANTASTISKT att det finns organisationer och eldsjälar som viger sina liv åt att hjälpa andra!
Så fint armband ju! Tyckte dock det var lite kämpigt att höra Paula berätta om de barn som Childhood mött och hjälpt. Att höra om barn som har det svårt gör numera att jag får fysiskt ont i kroppen. Det är bara så genomvidrigt att vuxna människor ens tänker tanken att exploatera små och försvarslösa minimänskor.
När jag själv fick barn märkte jag en enorm skillnad på hur jag reagerade på att höra om just kids som far illa. Det var inte det att jag var direkt oempatisk innan, men förmodligen är det väl så att det blir ännu mer relaterbart när man får egna ungar – och allt vi kan relatera till i större utsträckning berör oss snäppet djupare. Någon som känner igen sig?
Väldigt fint i alla fall, att organisationer som Childhood finns – och att de får synlighet via bra samarbeten med vettiga varumärken. Hoppas Sophie by Sophie-kollektionen drar in en hel hög med stålars, som Childhood kan lägga på sitt viktiga arbete.
Efter frukosten skulle jag hem och jobba, men istället för att ta bussen så GICK JAG. Tog en PROMENAAAAD. Varför gjorde jag det då? Jo – för att jag INTE VAR STRESSAD. Jag HINNER liksom unna mig att inte sprinta mellan de grejer jag ska göra på dagarna, utan numera kan jag liksom ta det lite piano. ÄLSKAR mitt nya, ostressade liv! (Tack Angelica för finfint fotograferande!)
Nu är det dock dags för mig att slinka iväg igen. Jag ska möta upp Niklas i en ljudstudio, och så ska vi spela in röster till en tecknad serie vi håller på och gör med Babyloonzbebisarna. Det är Yours Truly som ska göra SAMTLIGA röster, så nu gäller det att ta på sig skådespelarhatten. Håll tummarna för att jag får ur mig nåt bra! 😉
