Hej hörrni, vad KUL att ni är ett gäng som e peppade på att buda hem soffbordet! Älskar tanken på att det kommer få flytta hem till någon av er, wiii!

Sitter nu på Drömmis och jobbar. Men med en magkänsla som inte är särskilt härlig alls. Får nog till och med säga att jag är en smula illamående faktiskt. Varför detta, då? Jo, 16.30 ska jag på möte på Iggys föris – som ska läggas ner. Yes – LÄGGAS NER.

Vi har ju varit så oerhört glada för den här förskolan; pedagogerna är magiskt kompetenta och fantastiska, de små kompisarna så himla goda – och Iggy trivs som fisken i vattnet. Tanken på att allt ska förändras känns därför fullkomligt…ja – vidrig faktiskt. Usch. Känslan av maktlöshet är total.

Vi fick hem ett mail i förra veckan som förklarade att behovet att förskolor på Södermalm har minskat, och att vår (lilla) föris därför kommer att läggas ner. Det var på riktigt som att få ett slag i magen när jag läste det. Jag började nästan gråta. Överdrivet, kanske någon tycker (?), men just när det kommer till förändringar som rör ens lilla, lilla barn blir i alla fall jag extremt känslig.

Förskolan kommer slås ihop med en större, och pedagoger och barn kommer erbjudas en plats där. Kanske blir det jättebra, kanske blir det till och med bättre. Men det är svårt att hantera den där känslan som kommer som ett brev på posten vid alla förändringar – man vet vad man har men inte vad man får.

Det är lätt att tankarna springer iväg i 100 km/h. Tänk om Iggys små kompisar väljer att börja någon annanstans? Tänk om pedagogerna inte vill följa med? Tänk om de nya pedagogerna inte känns lika bra? Iggy som är van vid en miniföris, nu ska han huxflux börja på en stor – kommer han känna sig otrygg?

Ja, tusen tankar snurrar runtruntrunt i huvudet. Förhoppningsvis vet vi mer efter mötet i kväll, och förhoppningsvis känns det bättre då.

Jag som vurmar för att inte vara rädd för förändring kände mig som en liten flugskit i samma sekund som jag läste ”läggas ner” i det där mailet. Och samtidigt så VET JAG JU att det mesta ordnar sig, och kanske blir det till och med ÄNNU bättre? Större föris = fler potentiella kompisar och större socialt nätverk. Nya pedagoger (förhoppningsvis uppblandat med de ”gamla” som jag innerligt hoppas vill följa med till nya stället) = ännu fler kompetenta vuxna att lära sig av och ha kul med.

Men ändå. Det är en sak när världen förändras för MIG SJÄLV, en helt annan (upptäcker jag) när det gäller min goda lilla unge. Känner mig så sjukt sårbar, och blir samtidigt lite arg på mig själv att jag inte tar det här bättre. Jag VET ju att de allra allra flesta förispedagoger är magiskt dedikerade mänskor, och att det med all säkerhet Kommer Att Bli Bra.

Men det där med att veta vad man har men inte vad man får (och just när det gäller ens kiddo) gör ändå att illamåendet sitter som ett lock i halsen. Förhoppningsvis känns det bättre efter mötet.

Ni får hemskt gärna dela med er om ni upplevt samma situation. Hur reagerade era kids på att byta miljö, pedagoger och barn? Nu går jag med håven, fyll den gärna med pepp!