Förlåt om förra inlägget skrämde upp er, men behövde verkligen en paus och ville inte bara försvinna utan ett ord. Det känns som att jag haft en SÅ lång paus, men nu inser jag ju att den egentligen bara varat sedan tisdag eftermiddag.
I tisdags var hjärnan farligt nära att krascha, kände jag. Var tokstressad över x antal saker, och körde som vanligt på i 180. På eftermiddagen var det lussefika på Iggys föris, och där började jag känna mig märklig. Känner ju igen känslan nu eftersom jag tyvärr varit här förut; hjärnan känns suddig, tankarna slöa. Som att gå i klister. Och så en matthet som sprider sig i kroppen, i kombination med en slags känsla av att ha kolsyra i blodet. Usch.
Tog det på allvar omedelbart och har sen dess varit ytterst sparsam med jobb och skärmar. Gjort saker för mig själv som jag vet att jag mår bra av; ätit bra, tagit det lugnt – sagt NEJ.
Pratade med Niklas om det på tisdagkvällen, och han sa nåt som först gjorde att jag blev sjukt irriterad, men som jag sen insåg var 100% sant. Vilket förmodligen var anledningen till irritationen. Han sa att om han är stressad känner han att han har misslyckats. Med att planera sin tid, med att ha respekt för sig själv – och sin hälsa.
Som ni vet har han ju varit rätt illa ute, men tagit sig tillbaka. På grund av det har han större insyn i vad som faktiskt händer när det brakar hela vägen, och därmed också ett större incitament att ta det på allvar. Inte bara när det händer, utan framförallt i förebyggande syfte; att varje dag jobba för att ta hand om sig själv och sin hälsa.
När jag började argumentera emot och sa att ”Ja men det VAR ju bra, sen kom det här extraprojektet som jag inte valde men som jag varit TVUNGEN att ta hand om, det är ju därför det blivit för mycket igen!”, så sa han nåt annat som var så sant. Nåt som jag och Jossan pratar om i poddisen, men som jag uppenbarligen inte anammat själv. Nämligen livstårtan.
För om nu detta extraprojekt hamnat i mitt knä och äter flera timmar om dagen av min tid vissa dagar – ja men då måste jag ju TA BORT nåt annat. Då MÅSTE nåt annat stryka på foten under tiden. Blogg, samarbeten, uppdrag – whatever. Så att tårtan inte sprängs.
Och jag blir så trött på mig själv – hur svårt kan det VARA att inse detta liksom? SJÄLVKLART kan jag inte i flera månaders tid lägga väldigt mycket tid på en grej – utan att ta bort nåt annat. Suck.
Nä, nu får det vara nog känner jag. Att riskera sin hälsa är inte ok. Känner mig som en idiot inför er också, ni har ju liksom hört den här visan förut. Men sent ska syndaren vakna, antar jag.
Aldrig aldrig aldrig mer vill jag ha kolsyra i blodet och klister i hjärnan. Att vara stressad är att misslyckas, så måste jag börja se detta.
Kramar i mängder! <3
Vanja, du måste se talet som Madonna höll häromdagen om kvinnor och feminism: https://youtu.be/c6Xgbh2E0NM
Känn dig absolut inte som en idiot, det där är den eviga kampen – balans. Jag är också där och tafsar på utmattningen då och då och varje gång blir jag lite lite bättre på att se tecknen och bli snällare mot mig själv. Men det är ju också så när saker är roliga, då vill man ju bara göra dem MER.
Och bloggen och instagram och snappis KAN du ta en paus från i några dagar. Vi är ju dina kompisar, vi försvinner inte bara för att du behöver andas lite. Kram! <3
Skickar en varm kram till dig fina du! Klokt att ta detta på största allvar och att du inser att utan en vårdad hälsa i kropp och själ, tempo, vardag, livsstil osv kommer man ingen vart till slut. Tänker OFTA när jag läser här (även Josefins blogg) att man nästan tycker ni inte inser hur mycket ni faktiskt gör och levererar! Ni måste förstå det också. Vi tycker jättemycket om er oavsett! 🙂 Och självklart förstår jag att ni behöver göra väldigt mycket för att allt ska snurra och man ska vara attraktiv som egenföretagare. Men åter igen, är hälsan vårdad och man kan hantera livet på en rimlig nivå, då flyter allt bättre. Inte lätt, jag vet. Än en gång, du är fantastisk Vanja, på så många sätt och vis!
Tänker på dig.❤️
Hej
Va jobbigt att känna så, men som man märker har dom flesta, inklusive mig, liknande erfarenheter. En sak som slår mig när detta ämne kommer upp bland dom i min närhet eller i media är att det är lätt att göra detta till PERSONLIGA misslyckanden. Borde vi inge se mönstret? Vi är så många som kämpar med en ekvation som från början är felställd. Bilden av att vi ständigt ska ha tusen bollar i luften, ha nya mål, utvecklas och ta motgångar med ett leende och gärna vända till något positivt. Det är ju på många sätt jättebra, och därför lätt att förfaras av, men det finns en annan sida också och det är den ständiga känslan av att inte räcka till eller att aldrig få ”komma i mål”. Och framför allt att kravet ligger på mig själv. Det är JAG som inte lyckades ha rätt inställning, eller det är JAG som inte kunde prioritera mitt liv rätt. Men vi är många som inte ”klarar av” det här. Kan vi inte lyfta blicken? Vilka förutsättningar har vi i dagens samhälle? Hur ändrar vi gemensamt bilden av vad ett lyckat liv, karriär, etc är? Jag har ett boktips på detta ämne om någon är intresserad; Stå fast av Svend Brinkmann. Kram till alla som kämpar.
Innan jag läste ditt inlägg postade jag mitt inlägg om mina favoritpoddar! http://nathalien.vimedbarn.se/nathalies-julkalender-2016-lucka-16/
Ni peppar mig så jag ville peppa er!
Jag vill även skriva att alla är vi människor och många av oss har vi varit där. Det är bra att du känner igen varningssignalerna och tar dem på allvar! Hade för en tid sedan alldeles för mycket 2 småbarn, mitt nystartade företag och för många faktorer som gjorde att jag bröt ihop! Jag kraschade och satt mig ner och prioriterade om. Även om man älskar sitt jobb och det man gör så måste man tänka på sig själv först! Hur ska man annars orka vara sitt bästa JAG, mamma, partner, kompisen ❤️
Kära du
Känns som att var och varannan gång jag kikar förbi här så har du hamnat ur kurs. Så himla ledsamt att läsa. Kan inte låta bli att undra Hur är det med dig, egentligen?
Du är en lysande stjärna för mig (speciellt under min föräldraledighet). Och nu. Känns det som att jag faktiskt skulle kunna pay it forward.
Har en hel del erfarenhet av att hjälpa andra med stresshantering, att ”komma tillbaka” och personlig utveckling/effektivitet.
Något som jag funderat mycket kring är om det kan vara så att; Ju mer intimt förknippat arbetet blir till ens egen identitet, desto större risk att utsättas för ohälsosam arbetsbelastning?
Om du vill ha hjälp, är jag bara ett mail bort.
LOTs of Love!
Var inte hård mot dig själv <3 Det kan vara jättesvårt att gå från insikt till konkret beteende och du är absolut ingen idiot. Det är så galet många som går i terapi för att jobba med sånna beteenden och det tar både tid och många försök att få bukt på det och det är tyvärr inte lätt. Sånt där kan ju ligga så djupt rotat inom oss. Stress är den vanligaste orsaken till sjuskrivning idag och problemet är störst bland kvinnor, så du är långt ifrån ensam. Heja dig att du tog en paus! <3
Massa kramar och styrka till dig, lova att ta hand om dig nu ?
Så fint och så sant det Niklas säger. Men att du inser i tid att detta inte kan fortsätta och väljer att göra något åt det, det är starkt och det är ett stort steg. Det är så otroligt viktigt att ta hand om sig själv emellan allt jobb och vardagspyssel, jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det är så viktigt att tänka på och försöka. DU och ditt välmående är så otroligt viktig och det är helt okej att ta pauser ibland, vi finns kvar här. Stor kram till dig fina Vanja! <3
Har inte varit där så har svårt att förstå dig, men skickar en massa massa massa kramar över cyberspace och hoppas att du får en mysig och lugn helg. Du är hur grym som helst. Kramis <3
Så klokt sagt av Niklas!
Du blir ju säkert också irriterad för att du innerst inne ser att det är sant. Det ÄR ett misslyckande, gentemot sig själv om inte annat. Been there done that…
Jag bytte jobb av den anledningen. Det gick inte längre, jag hade hamnat där med klister i hjärnan och kolsyra i blodet, om jag valt att vara kvar. Jobbet tog hela min livstårta, det fanns inget utrymme kvar till något annat, knappt ens åt mina barn.
Nu menar jag såklart inte att du ska byta jobb, absolut inte! Du har ju ett superdrömmigt jobb. Men som Niklas var inne på, andra bitar måste ryka. Det går inte att ha det så, i det långa loppet.
NJUT av helgen du har framför dig, stor kram från Skåne! ♥
Den där eviga balansen alltså! <33
Att vara stressad är att misslyckas men det betyder inte att en _är_ misslyckad. En är stressad och en har misslyckats med att ta hand om sig själv. (Förstår att du redan fattar detta men det kan vara en viktig påminnelse ibland). Att addera något till ett redan fullspäckat liv, vare sig det handlar om en kortare eller längre period, kommer sällan att passera smärtfritt eller obemärkt förbi, tyvärr. Precis som du skriver så får (måste) en då lägga mindre energi på någonting annat.
Så bra att du nu stannat upp och väljer att ta hand om dig själv (och någon idiot kommer du aldrig att bli) <3 Skickar en massa virtuella styrkekramar till dig!
Niklas fick ta spontana irritationen istället för jag, som nämligen tänkte kommentera ditt förra inlägg med PRECIS just samma invändning (men jag hann aaaldrig).
Att du känner dig misslyckad och ångerfull beror antagligen på att du är just TRÖTT, det går över i takt med att energin kommer tillbaka.
Och en viktig sak till, det är lätt att bli stressad över att ”vara på väg att krascha”, det är tyvärr en anledning till att folk faktiskt kraschar om och om igen. Det är inget fel på dig. Varva ner och skippa orostankar (hjärnan kan inte skilja mellan verklig kris där vi behöver FLY och onödiga orostankar -så den agerar alltid. Sjukt onödigt).
Du har hållit högt tempo – din kropp har varnat – och du har lyssnat. Vila i det nu, så det blir snart bra.
Stor kram!
Hallå, så onödigt av dig att känna dig dålig! <3 Det ligger en enorm styrka i att stanna upp och reflektera över vad man gör rätt och fel, Vanja! Vad bra att du kunde ställa dig utanför dig själv och stress-och-tanke-snurran, och orka ta till dig det Niklas sa, som är så klokt och rätt. Det är så lätt för oss drivna människor att trilla dit och lägga till ytterligare bitar till tårtan som egentligen inte får plats. Istället för att klanka ner på dig själv som trillat dit igen tycker jag att du ska klappa dig på axeln som insett det och som vill ändra på det. Det är rätt jobbigt och modigt att behöva sätta gränser för sig själv när man är så kreativ, engagerad och driven. Det tycker jag att du ska vara stolt över.
Massa kramar och pepp!
Tove
Kära, fina Vanja!
Misslyckanden är ju, som du själv så klokkt sagt, ett sätt närma sig sina mål och drömmar. Man misslyckas men bara man reser sig, borstar av sig och fortsätter framåt/bakåt/åt ett annat håll så blir det en lärdom av det, inte sant?
Att stressa sönder är ju ett av de mer negativa misslyckandena men ett ack så viktigt sådant för att komma på rätt spår.
Ge dig själv en stor kram inombords för att du lägger märke till varningstecknen INNAN det brakar helt åt skogen. DET är ett framsteg, glöm inte det!!! I en perfekt värld skulle alla lära sig av sina misslyckanden direkt och aldrig göra om dem…men så är det ju inte och det viktiga är ju att ställa sig frågan varför det hände, precis som du gör nu. Du kommer kunna lära dig att vila och jag vet att du aldrig kommer ge upp ?