Förlåt om förra inlägget skrämde upp er, men behövde verkligen en paus och ville inte bara försvinna utan ett ord. Det känns som att jag haft en SÅ lång paus, men nu inser jag ju att den egentligen bara varat sedan tisdag eftermiddag.
I tisdags var hjärnan farligt nära att krascha, kände jag. Var tokstressad över x antal saker, och körde som vanligt på i 180. På eftermiddagen var det lussefika på Iggys föris, och där började jag känna mig märklig. Känner ju igen känslan nu eftersom jag tyvärr varit här förut; hjärnan känns suddig, tankarna slöa. Som att gå i klister. Och så en matthet som sprider sig i kroppen, i kombination med en slags känsla av att ha kolsyra i blodet. Usch.
Tog det på allvar omedelbart och har sen dess varit ytterst sparsam med jobb och skärmar. Gjort saker för mig själv som jag vet att jag mår bra av; ätit bra, tagit det lugnt – sagt NEJ.
Pratade med Niklas om det på tisdagkvällen, och han sa nåt som först gjorde att jag blev sjukt irriterad, men som jag sen insåg var 100% sant. Vilket förmodligen var anledningen till irritationen. Han sa att om han är stressad känner han att han har misslyckats. Med att planera sin tid, med att ha respekt för sig själv – och sin hälsa.
Som ni vet har han ju varit rätt illa ute, men tagit sig tillbaka. På grund av det har han större insyn i vad som faktiskt händer när det brakar hela vägen, och därmed också ett större incitament att ta det på allvar. Inte bara när det händer, utan framförallt i förebyggande syfte; att varje dag jobba för att ta hand om sig själv och sin hälsa.
När jag började argumentera emot och sa att ”Ja men det VAR ju bra, sen kom det här extraprojektet som jag inte valde men som jag varit TVUNGEN att ta hand om, det är ju därför det blivit för mycket igen!”, så sa han nåt annat som var så sant. Nåt som jag och Jossan pratar om i poddisen, men som jag uppenbarligen inte anammat själv. Nämligen livstårtan.
För om nu detta extraprojekt hamnat i mitt knä och äter flera timmar om dagen av min tid vissa dagar – ja men då måste jag ju TA BORT nåt annat. Då MÅSTE nåt annat stryka på foten under tiden. Blogg, samarbeten, uppdrag – whatever. Så att tårtan inte sprängs.
Och jag blir så trött på mig själv – hur svårt kan det VARA att inse detta liksom? SJÄLVKLART kan jag inte i flera månaders tid lägga väldigt mycket tid på en grej – utan att ta bort nåt annat. Suck.
Nä, nu får det vara nog känner jag. Att riskera sin hälsa är inte ok. Känner mig som en idiot inför er också, ni har ju liksom hört den här visan förut. Men sent ska syndaren vakna, antar jag.
Aldrig aldrig aldrig mer vill jag ha kolsyra i blodet och klister i hjärnan. Att vara stressad är att misslyckas, så måste jag börja se detta.
