Vanja Wikström

Nu glömmer vi sjukdomar för ett slag, och går på INREDNIIIIING igen, woohoooo! Jag färgade ju våra gardiner i helgen, och nu ska ni får se resultatet. Är ni beredda? Okej, häng med!

Såhär såg det ut innan de färgades. Vi älskade ju gardinerna när vi hade sytt upp dem, men så fort vår nya soffa kom så kändes de helt fel. Alldeles för mesiga, och helt fel färg. Så jag slängde in dem i tvättmaskinen med lite textilfärg och förvandlade dem till…

…antracitgrå! Det blev SÅ himla fint, tycker både jag och Niklas. Helt perfekt!

En före- och efterbild.

Och en till!

Längtar SÅ efter skåpet som ska stå mellan soffan och fönstret! Det kommer i veckan, CAN´T WAIT! Tycker att det kändes perfekt att låta gardinerna få vara skrynkliga, det blir lite linnekänsla över dem. Vi hade tänkt att steama dem, men struntade i det när vi såg hur fint det var med skrynklorna. De ger också en lite mer avslappnad och bohemisk känsla tycker jag.

Jag hällde ut ungefär halva färgen ur färgtråget för att få rätt nyans (körde alltså på halv dos). Tänkte att det var bättre att börja med lite ljusare färgning, och sen färga en gång till om det blev för tamt. Men tycker det blev toppen. Blir mer och mer kär i det här rummet för varje dag som går nu! Vad tycker ni, gjorde vi rätt som färgade gardinerna?

Hörrninini! Tack så himla mycket för all omtanke och alla tips angående det här med att jag åkt på njurbäckeninflammation. Ni är för gölliga! Jag mår fortsatt bra, lite yr å så men tror att det framförallt beror på att jag inte ätit så bra i en och en halv vecka.

Några frågade om jag inte märkte att jag hade urinvägsinfektion, hur jag kunnat missa det så att det gått upp i njurarna? Och såhär är det: jag har haft i princip en miljon urinvägsinfektioner, jag började få dem som barn och har sen haft dem titt som tätt. Mer tätt än titt, om jag ska vara ärlig. Jag har en ficka i min urinblåsa som orsakar detta, och för att bli av med infektionen brukar jag inte behöva göra mer än att dricka tranbärsdryck eller tranbärsbrus i ett par dagar. Sen är det över.

Så jag är så van vid att ha det här i kroppen att jag liksom knappt reflekterar över att det gör ont, är ni med? Är heller inget fan av mediciner så min första tanke när jag blir dålig är alltid att låta kroppen få en chans att ta hand om problemet själv först. Att det sen drog ut på tiden tänkte jag inte så mycket på, mer att ”Jahapp det tar längre tid den här gången att bli av med böket”. Typ.

Hade inte kroppen börjat bete sig allmänt lurigt i torsdags kväll (vilket gjorde mig sjukt rädd) så hade jag aldrig ringt sjukvårdsupplysningen och gynakten, och då hade jag aldrig åkt in i förrgår natt. Så det var liksom tur att jag fick mig en scare, för en obehandlad njurbäckeninflammation kan resultera i blodförgiftning som kan vara livshotande. Phu.

Man ska lyssna på kroppen, det vet jag. Men det är väl lite liknande som att om man levt hela sitt liv med migrän, så tänker man inte på att det ska vara nåt annat jävulskap i farten, även om det gör ondare i skallen än vanligt.

Hursomhelst så mår jag som sagt bra, och har inte haft feber sen i torsdags. Halleluja. Hoppas att antibiotikan gör sitt jobb nu så att jag blir kvitt detta och kan bli pigg å kry igen.

Först och främst – jag mår bra. Men. I går natt fick jag åka till akuten. Jag trodde ju att jag var frisk, och att jag nu bara skulle bli bättre. Men nej. Febern kom tillbaka, och kroppen började bete sig märkligt på alla möjliga sätt å vis.

En sak hände som skrämde upp mig rätt rejält, och fick mig att ringa sjukvårdsupplysningen. De tyckte att jag skulle åka in omedelbart till akuten. Jag ringde ytterligare några samtal till två kliniker och fick samma svar. Jahapp, satte mig i en bulle och åkte till S:t Göran. Rädd, gråtig, ynklig och lite skakad.

Bild på febrig la mama på sjukhussängen, lyssnandes på poddar för att fördriva tiden mellan provtagningarna.

Väl där möttes jag av fantastisk personal som fick mig att känna mig lugn, trygg och att ”det här blir bra”. Jag bjöds på leenden, familjeprat, skämt – ja, liksom allt som behövdes för att jag skulle må bättre. VILKA SABLA HJÄLTAR alltså! Vilken insats ni som jobbar i vården gör, det är helt bananas.

Var SÅ tacksam för all fin hjälp jag fick och SÅ imponerad av hur lugna, trevliga och überproffsiga alla var trots att det var mitt i natten, på ett gigantiskt sjukhus fyllt till bredden av folk som behövde hjälp NUNUNU.

Hursomhelst, efter x antal prover, odlingar och undersökningar konstaterades det att jag har njurbäckeninflammation. En urinvägsinfektion som vandrat upp i njurarna kan man säga. Ingen fara om det upptäcks i tid, och botas med antibiotika. Inte bra alls om det går för långt. Min feberflunsa var alltså ingen feberflunsa.

Känns skönt att ha pejl på läget och veta vad sjuttsingen som varit fel. För OJ vad rädd jag blev när det ena efter det andra började krångla, och att behöva åka till akuten mitt i natten är läskigt bara det, tycker jag. Då är man ju sjuk ”på riktigt” liksom.

Det är galet hur man tar kroppen för given, ända tills dess att saker slutar funka. Då kommer rädslan. Jag hann tänka så himla många obehagliga tankar i går natt, om vad som kunde vara fel och vad det i så fall kunde ge för konsekvenser. Usch.

Iggy var vaken när jag skulle åka iväg, och han var SÅ god och snäll. Jag grät, men förklarade att jag grät för att jag var ledsen över att vara sjuk igen när jag trodde jag blivit frisk. Och berättade att jag skulle åka till sjukhuset och träffa en läkare som skulle hjälpa mig att bli frisk.

Då ville han ge mig en kram, en puss och sin snutte. Så. Sabla. Fint. Pussar får man i princip aldrig av Iggy, så att han själv spontant gav mig en var så gulligt – han vet att jag tycker om pussar. Och snutten är det finaste han har, så att jag skulle ha den var ju liksom bara så hjärtskärande sött. Min fina, fina unge.

Efter några timmar på akuten (som var MYCKET trevligare än vad jag hade trott, tack vare den vansinnesfina personalen som skapade en oväntat lugn och positiv stämning trots att det var skadade och sjuka mänskor överallt) fick jag komma hem, och i dag har jag mått bra. Började knapra antibiotika redan i natt och hoppas att jag ska fortsätta bättra på mig de kommande dagarna.

Så himla tacksam att sjukvårdsupplysningen finns (vilken lyx ju!), och nu ska jag tamejtusan bli BRA!