Först och främst – jag mår bra. Men. I går natt fick jag åka till akuten. Jag trodde ju att jag var frisk, och att jag nu bara skulle bli bättre. Men nej. Febern kom tillbaka, och kroppen började bete sig märkligt på alla möjliga sätt å vis.

En sak hände som skrämde upp mig rätt rejält, och fick mig att ringa sjukvårdsupplysningen. De tyckte att jag skulle åka in omedelbart till akuten. Jag ringde ytterligare några samtal till två kliniker och fick samma svar. Jahapp, satte mig i en bulle och åkte till S:t Göran. Rädd, gråtig, ynklig och lite skakad.

Bild på febrig la mama på sjukhussängen, lyssnandes på poddar för att fördriva tiden mellan provtagningarna.

Väl där möttes jag av fantastisk personal som fick mig att känna mig lugn, trygg och att ”det här blir bra”. Jag bjöds på leenden, familjeprat, skämt – ja, liksom allt som behövdes för att jag skulle må bättre. VILKA SABLA HJÄLTAR alltså! Vilken insats ni som jobbar i vården gör, det är helt bananas.

Var SÅ tacksam för all fin hjälp jag fick och SÅ imponerad av hur lugna, trevliga och überproffsiga alla var trots att det var mitt i natten, på ett gigantiskt sjukhus fyllt till bredden av folk som behövde hjälp NUNUNU.

Hursomhelst, efter x antal prover, odlingar och undersökningar konstaterades det att jag har njurbäckeninflammation. En urinvägsinfektion som vandrat upp i njurarna kan man säga. Ingen fara om det upptäcks i tid, och botas med antibiotika. Inte bra alls om det går för långt. Min feberflunsa var alltså ingen feberflunsa.

Känns skönt att ha pejl på läget och veta vad sjuttsingen som varit fel. För OJ vad rädd jag blev när det ena efter det andra började krångla, och att behöva åka till akuten mitt i natten är läskigt bara det, tycker jag. Då är man ju sjuk ”på riktigt” liksom.

Det är galet hur man tar kroppen för given, ända tills dess att saker slutar funka. Då kommer rädslan. Jag hann tänka så himla många obehagliga tankar i går natt, om vad som kunde vara fel och vad det i så fall kunde ge för konsekvenser. Usch.

Iggy var vaken när jag skulle åka iväg, och han var SÅ god och snäll. Jag grät, men förklarade att jag grät för att jag var ledsen över att vara sjuk igen när jag trodde jag blivit frisk. Och berättade att jag skulle åka till sjukhuset och träffa en läkare som skulle hjälpa mig att bli frisk.

Då ville han ge mig en kram, en puss och sin snutte. Så. Sabla. Fint. Pussar får man i princip aldrig av Iggy, så att han själv spontant gav mig en var så gulligt – han vet att jag tycker om pussar. Och snutten är det finaste han har, så att jag skulle ha den var ju liksom bara så hjärtskärande sött. Min fina, fina unge.

Efter några timmar på akuten (som var MYCKET trevligare än vad jag hade trott, tack vare den vansinnesfina personalen som skapade en oväntat lugn och positiv stämning trots att det var skadade och sjuka mänskor överallt) fick jag komma hem, och i dag har jag mått bra. Började knapra antibiotika redan i natt och hoppas att jag ska fortsätta bättra på mig de kommande dagarna.

Så himla tacksam att sjukvårdsupplysningen finns (vilken lyx ju!), och nu ska jag tamejtusan bli BRA!