Jaha hörrni. Det känns lite som att det liksom inte GÅR att INTE kommentera läget vi vaknade upp till i dag. Jag har nog dessvärre inget nytt eller särskilt intressant att tillföra allt som redan sagts, men måste ändå få lufta tankarna en smula.

Att amerikanerna nu valt en narcissistisk, inskränkt ordbajsande mansgris till president är skrämmande. Min första känsla när jag vaknade upp till nyheten om detta var magont. Och rädsla. Många av er kände säkert samma sak.

Men många amerikaner är missnöjda, har varit det länge – och Trump har framgångsrikt porträtterat sig själv som en DOER och en WINNER. Två saker som står högt på listan hos många, och förmodligen två egenskaper som tillsammans väger tyngre än erfarenhet och kunskap. För när missnöjet råder – då är det FÖRÄNDRING folk vill åt, nästan oavsett vem som står för den.

Men att en person som öppet utmålar en hel kontinent som våldstäktsmän och tjuvar (Mexico, Latinamerika), en annan som terrorister (Mellanöstern), som ”inte tror på” klimatförändringar och som vill FÖRBJUDA ABORT nu är en av världens mäktigaste (kanske DEN mäktigaste) mänskor är rent sabla vansinne. Och att högerextrema Marine Le Pen var den första europeiska ledare att gratulera Trump till vinsten säger en hel del.

Det vi får hoppas på är att USA´s komplicerade politiska system sätter käppar i hjulen för det Trump har gått till val på. För även om han nu fått en majoritet av republikaner i kongressen – inte sjuttsingen kommer de gå med på hans vilda planer? Det får vi i alla fall hoppas.

För Obama var det svårt att få igenom saker på grund av att han blev motarbetad i kongressen (som han förvisso då hade emot sig), och rimligtvis borde Trump uppleva samma sak – även med majoritet. Hans idéer är vad jag förstått mest vilda, uppseendeväckande och crazy bananas. Hur de ska genomföras i verkligheten och backas upp ekonomiskt är inte lika genomtänkt.

Att vi inte fick vår första kvinnliga amerikanska president är såklart sorgligt även det av många orsaker. Även om jag personligen kanske hellre sett en annan kvinna än just Hillary som motkandidat till Trump, så är det ett stort nederlag att hon inte fick krossa det där glastaket, och hon ska ha en enorm eloge för sin insats och för sitt sätt att VÅGA.

Men att Hillary är så enormt illa omtyckt är såklart olyckligt. Min känsla är att hon är en produkt av det manssamhälle hon vuxit upp i och verkat inom i hela sitt liv. Hon är förmodligen ett praktexempel på den där kvinnan som varit tvungen att ta sig fram på det enda sätt som varit möjligt under hennes verksamma år – de vassa armbågarna, det beräknande sättet att agera, kylan.

Men förhoppningsvis håller vi nu på att skapa en värld där kvinnor INTE behöver förvandlas till i princip karikatyrer på manliga ledare för att kunna ta sig fram. Att traditionellt kvinnliga värden som empati, lyhördhet och inkluderande får ta plats och anses viktiga. Förhoppningsvis är nästa kvinnliga presidentkandidat en produkt av en mer tillåtande värld.

Såg också den här på Inspirationstagram, och som min kompis Anna kommenterat på bilden: Det finns hopp. Vi har fyra år framför oss av ovisshet, men förhoppningsvis inte mer än så. Och förhoppningsvis sätts det tillräckligt med käppar i Trumps hjul för att hindra honom från att förstöra för mycket under sin presidentperiod.

Och förhoppningsvis kan vi om fyra år se fram emot det här. Vad tänker ni kring Trump, USA och världen? Berätta gärna!