Jag tog en bloggpaus över helgen, för den senaste veckan har jag börjat känna den där obehagliga känslan av att Det Är För Mycket igen. Huvudet blir grumligt, och kroppen säger ifrån i form av alla möjliga luriga åkommor. Och så TRÖTTHETEN. Den massiva tröttheten.

I fredags gick jag direkt och la mig när jag kom hem, och i helgen har jag varit så snäll mot mig själv som jag bara kunnat. Har inlett den här veckan med att tacka nej till grejer som förvisso är roliga, men som kommer Bli För Mycket. Jag tar mitt mående på allvar och  vill inte riskera nåt.

Varför mår jag såhär nu då? Jo, som sagt håller jag ju på och genomgår en förändring (säger det igen: nepp är inte preggo) och det tar på krafterna. Det är så mycket som ska fixas och grejas med, så mycket röda trådar som ska knytas ihop. Så…mycket, bara. Åsså känslorna på det, för de är också inblandade.

Och samtidigt som jag håller på och knyter ihop trådar till höger och vänster har jag också gasat på vad gäller att gå på olika event och tillställningar, jag har haft en DRÖS med möten och dessutom maxat familje- och kompishänget. Och i fredags insåg jag att jag hade glömt bort  det där som är så HIMLA viktigt för att jag ska orka spruta ur mig energi – och det är UPPLADDNINGEN. Att vara FÖR MIG SJÄLV och göra INGENTING. Det är då batterierna laddas, så att jag kan agera Duracellkanin. Men utan uppladdning – trasig kanin.

Det känns bättre nu, men det är inte helt bra.

(Bild från i söndags då en mycket ivrig unge ville ”gå sjääälv!” på fontänkanten.)