Jag tog en bloggpaus över helgen, för den senaste veckan har jag börjat känna den där obehagliga känslan av att Det Är För Mycket igen. Huvudet blir grumligt, och kroppen säger ifrån i form av alla möjliga luriga åkommor. Och så TRÖTTHETEN. Den massiva tröttheten.

I fredags gick jag direkt och la mig när jag kom hem, och i helgen har jag varit så snäll mot mig själv som jag bara kunnat. Har inlett den här veckan med att tacka nej till grejer som förvisso är roliga, men som kommer Bli För Mycket. Jag tar mitt mående på allvar och  vill inte riskera nåt.

Varför mÃ¥r jag sÃ¥här nu dÃ¥? Jo, som sagt hÃ¥ller jag ju pÃ¥ och genomgÃ¥r en förändring (säger det igen: nepp är inte preggo) och det tar pÃ¥ krafterna. Det är sÃ¥ mycket som ska fixas och grejas med, sÃ¥ mycket röda trÃ¥dar som ska knytas ihop. SÃ¥…mycket, bara. ÅssÃ¥ känslorna pÃ¥ det, för de är ocksÃ¥ inblandade.

Och samtidigt som jag hÃ¥ller pÃ¥ och knyter ihop trÃ¥dar till höger och vänster har jag ocksÃ¥ gasat pÃ¥ vad gäller att gÃ¥ pÃ¥ olika event och tillställningar, jag har haft en DRÖS med möten och dessutom maxat familje- och kompishänget. Och i fredags insÃ¥g jag att jag hade glömt bort  det där som är sÃ¥ HIMLA viktigt för att jag ska orka spruta ur mig energi – och det är UPPLADDNINGEN. Att vara FÖR MIG SJÄLV och göra INGENTING. Det är dÃ¥ batterierna laddas, sÃ¥ att jag kan agera Duracellkanin. Men utan uppladdning – trasig kanin.

Det känns bättre nu, men det är inte helt bra.

(Bild frÃ¥n i söndags dÃ¥ en mycket ivrig unge ville ”gÃ¥ sjääälv!” pÃ¥ fontänkanten.)