Hello där och happy clappy SUNday på er! Vad skönt att det var så många som kände igen sig i mitt ensamnjut. Underbart! Det är lite fånigt, men när man skriver inlägg som handlar om hur vansinnesmycket man uppskattar att vara för sig själv, så känns det nästan som att man liksom MÅSTE slänga in någon slags disclaimer. Typ ”Men såklaaaaaaaart älskar jag min familj över allt annat” och/eller ”Men livet är förståååååååås mycket härligare nu än innan jag hade barn”.
Men det gjorde inte jag i gårdagens inlägg, för jag känner att nääää – så måste man inte alls skriva. För man MÅSTE kunna få uttrycka att det är SVINHÄRLIGT att vara utan sin familj, att det är SKITJOBBIGT att ha barn och att man mår PRIMA utan något annat sällskap än sitt eget.
Sen betyder inte det att man ALLTID tycker detta, ständigt och jämt i alla situationer. Nää, för precis som med allt annat i livet så är familjegrejen och föräldraskapet en maaaaaaaassa saker – all rolled into one. Det finns inget svart eller vitt, det finns inget ”såhär är det jämt”. Det är en massa saker, en massa känslor, upp och ner och ner och upp – åsså lite mittemellan – på samma gång.
Alla som på något sätt är vid liv har med all säkerhet upplevt detta, och därför känns det lite som att dumförklara mänskor när man känner behovet av att konstant klistra på de här disclaimer-svansarna, som i alla fall jag reagerat på när jag själv läst inlägg som liknar det jag skrev i går. Att man älskar att vara för sig själv utesluter inte att man också älskar att vara med sin familj. Att man tycker saltlakrits är skitsmarrigt betyder inte per automatik att man hatar choklad. Osv.
Så himla skönt att få förklara hur man känner just I DEN HÄR STUNDEN. I nästa stund kanske jag känner något helt annat, men om man ständigt ska klistra på disclaimersvansar på allt blir det ju ohållbart: ”Å vad mysigt det ska bli med helg – men jag älskar förstås måndagar också eftersom de är en sån härlig nystart!”. Eller: ”Vad drömmigt med skidsemester i vinter, men givetvis är en solsemester heller aldrig fel!”.
Nää, sådär håller vi ju inte på. Men så fort det kommer till barn och familj, då är det disclaimerdags. För av någon märklig anledning tassar man liksom gärna på tå kring det som INTE är ljuvligt, fantastiskt och optimalt med att bilda familj. Man ska ju vara så TACKSAM att man ens fått möjligheten att få barn.
Och visst ska man vara det, men det blir OHÅLLBART om man inte ska få uttrycka det man känner och tycker och upplever. Och som sagt – såhär håller vi ju liksom inte på inom några andra områden, så varför har det blivit legio på familjefronten? Lite som att man heller inte ”får” böla för mycket när man är preggo eller när man föder barn. För man ska ju vara så TACKSAM.
Nä, vi släpper allt sån tycker jag och försöker vara trygga i att mänskor förutsätter att vi har kapacitet till fler känslor och upplevelser än bara svart eller bara vitt.
Hursom. I dag kommer Niklas och Iggy hem. Hur känns det då? Jodå, men rätt bra faktiskt. Var ju rädd att jag skulle ha ångest och tycka att jag fått alldeles för lite tid – men så känns det inte. Det känns mysigt att de ska komma hem i dag. Jag har dock inte hunnit känna någon panisk saknad, de hade helt klart behövt vara borta längre för att jag skulle kunna hinna dit.
Men det känns ändå bra att de kommer hem i dag. Jag har hunnit sova, grisa, äta, njuta, pyssla med projekt i min egen takt och så länge jag vill, lyssna på all musik jag varit nyfiken på (ni som vill ha lite happy upptempo-musik MÅSTE spana in den här plattan som varit den här veckans soundtrack) och bara fått VARA IFRED.
Niklas har varit superduktig på att skicka snaps på grodan, och det har varit FAB. Precis det jag velat ha de där här dagarna – jag har liksom fått det allra göttaste av min lilla unge – men sluppit det som är mindre göttigt. Perfa, och bästabästa grejen att kika på innan man somnar.
Jag har också hunnit vandra runt ganska mycket här på söder helt ensam, och fått vibbar av mitt ”gamla” liv. Livet innan barn, till och med livet innan Niklas. När jag bodde på Södermannagatan i min 20-kvadratsetta som var SÅ fin, hade tid att stå framför spegeln i två timmar om jag ville för att få till en rolig outfit som gjorde mig glad, när jag åt bacon varenda morgon till frukost och hade otaliga tjejmiddagar och fester på de där få rackarns kvadratmetrarna.
Och nåt som blivit rätt uppenbart är att jag inte vill tillbaka. Hur fantastiskt det än har varit att kunna gå vart man vill när man vill hur man vill de här dagarna, så är det lite…tomt. För även om jag inte har hunnit sakna min lilla familj, så har jag känt avsaknaden av den – förstår ni skillnaden?
För många av er är det här säkert självklart, men för mig som knappt haft fem minuter för mig själv på snart 3 år var ett sånt här avbrott SÅ nyttigt. För om man aldrig hinner stanna upp och känna hur livet UTAN familjen är – hur sjuttsingen ska man då veta att man INTE vill ha det? Kanske rörigt förklarat (?) men det jag menar är att det i alla fall för mig varit livsnödvändigt att få andrum och en paus – för att inse att jag trivs i det liv jag har.
MEN – det betyder inte att jag aldrig mer kommer behöva fler pauser, nej tvärtom så känner jag att jag och Niklas omedelbums måste bli bättre på att ge varandra längre intervaller där vi bara får vara oss själva – inte mamma, inte pappa.
Det blev en lång utläggning det här, men summan av kardemumman är alltså att jag är SÅ glad att jag fått de här dagarna med me, myself & I, och jag är SÅ glad att Niklas och Iggy kommer tillbaka i kväll. Och jag är SÅ säker på att den här typen av pauser måste komma oftare – för oss båda.
