I dag är det ju torsdag, så let´s do a #TBT! Den här gången letar vi oss tillbaks till 1989 och en elvaårig Vanja fyller år. Som alltid på min födelsedag fick jag frukost på sängen; en kalasbricka med mackor, varm choklad och blommor från trädgården. Åsså presenter.
Den här bilden är så rolig tycker jag, för den tar mig verkligen tillbaka till mitt flickrum i Hässelby. Mintgröna tapeter med mönster (HUR 80-taliga?!), Marilyn Monroe-affischer över hela rummet (var BESATT av denna kvinna, är det fortfarande även om jag inte har affischer på väggarna längre) och rosa rosa rosa.
Jag hade rosarandiga gardiner, och alla möbler (förutom sängen) i rummet hade jag och mamma målat rosa med svarta mönster. Man skymtar ena hörnet av mitt nattygsbord till vänster i bild. Fräsigt värre. Min telefon (på bilden syns dock bara vägghållaren, för på den tiden hade man ju VÄGGFASTA telefoner #KännerMigSåGammal) var givetvis rosa och svart den med.
Jag tycker att jag ser ganska glad ut på bilden, och det här var mestadels en bra tid som jag minns det. Jag har ju berättat förut att jag var mobbad under ett par år i låg/mellanstadiet, och när den här bilden togs hade jag äntligen fått byta skola, fått en nystart. Den nya klassen var fantastisk. Jag fick en massa kompisar, blev till och med ”populär”. Slapp bli kallad ”fetmadvärg”, bli utelåst och annat smått och gott på dagarna.
Innan jag började i den nya klassen minns jag att jag stod framför spegeln hemma och övade på att säga ”Jag heter Vanja” på ett sätt som inte skulle kunna reta upp nån. Som inte skulle kunna ge någon skäl att hitta fel på mig. Jag var livrädd för att även de i den nya klassen skulle tycka att jag var en utomjording som inte dög till nåt annat än att hacka på.
Som tur blev det inte så. Den korta tid jag gick i den skolan och i den klassen blev helt fantastisk, och definitivt en period i livet som stärkte upp mig som mänska. Jag började i den nya klassen efter halva femman, och lämnade den när det var dags att börja sjuan, för då hade jag fått ett positivt antagningsbesked från en musikskola inne i stan som jag hade kämpat så hårt för att ta mig in på.
Men jag är evigt tacksam att jag fick gå det där dryga året, mellanlanda mjukt bland alla fina mänskor. Få tillbaka lite självförtroende och självkänsla innan det var dags för ytterligare en ny skola och en ny klass.
Och det kanske är summan av kardemumman av det här blogginlägget – att även korta perioder kan göra långa intryck. Så man ska vara väldigt tacksam när fina saker inträffar – även om de inte pågår under så lång tid. Och uppskatta den tid man fick, istället för att förbanna att man inte fick mer.
