Det här med att klippa naglarna på kiddos alltså… SVÅRT SOM TUSAN! I alla fall när det gäller just vårt lilla kiddo. Det ålas, fäktas, grejas och bökas runt rätt allmänt.

Som ni kanske ser är det en yngre version av Igster på bilderna ovan – det enda säkra tricket vi hade när han var mindre var nämligen att låta glammis-Picklan klippa hans naglar. Då gick det av någon anledning superbra; han satt lugnt och stilla i hennes knä och lät snällt sina vassa små klor klippas ner. Himla bra brutta alltså, den där Picklan. En klippa på så många fronter liksom.

Fräsigt värre! Det är inte alla ungar som har en personlig nagelklippare minsann! Nuförtiden klipper vi dock grodans naglar själva – eller okej, Niklas klipper dem. Jag pallar inte. Tycker det är ASLÄSKIGT och tror alltid att en bit kött (sorry för obehaglig bild i huvudet nu) eller nåt finger ska stryka med. Någon annan som är likadan?

Hursomhelst så är Iggy vänligare inställd till hela nagelklippningsproceduren numera, men det kan fortfarande vara lite av en kamp + krävas en rätt rejäl dos lock och pock för att han ska låta pappa kirra klorna. Har införskaffat en ballongprydd nagelklippare (Iggy är fullkomligt BEROENDE av ballonger, så vi smörar därför med ovan manick), men tar tacksamt emot tips på hur sjuttsingen man kan underlätta klippandet.

Är det någon av er vars kiddos också bökar när det är dags att begränsa rivningsförmågan?