Eftersom det var så många som engagerade sig i det här inlägget så vill jag bara ge en liten uppdatering på penicillinfronten. I samband med detta bjussar jag på två golden oldies då jag inte direkt farit runt med kameran i högsta hugg den senaste tiden he he. En blott 7 månader gammal groda med sin dåvarande bästis Jakob (eller ”POP!” som Iggy sa), busandes på 6/5/4. Jakob huserar numera på Bali, men det blir nog ett kärt återseende när han kommer tillbaka till Sverige.

Hursom, vill bara berätta hur det gått med det här penicillinerandet. Kanske att det finns andra i samma situation som kan ha glädje av lite info kring hur det varit för oss. De första två, tre gångerna fick vi tvinga i medicinen i Iggy. På riktigt, TVINGA. Jag snackar hålla nere hans armar och få in penicillinet i hans mun helt emot hans vilja. En VIDRIG upplevelse för alla inblandade. Tanken på att behöva göra det tre gånger om dagen i tio dagar i sträck var fruktansvärd.

Men. Det vände. Precis som många av er sa att det skulle göra. Vi förklarade gång på gång hur viktigt det var att han tog sin medicin, och att det var nåt han måste göra för att må bättre. Och efter ett par gånger så insåg han att det här var inget han skulle slippa undan, så lika bra att få det snabbt överstökat, typ. Från och med det har det gått som en dans.

Nu är det ett kort ”Neeej!” när det är dags för penicillinet, men sen lugnar han sig och suger snällt i sig. Inget gnöl, ingen gråt. Massa massa massa beröm under tiden och efter från oss såklart. Och jag tycker att det är SÅ COOLT att han verkligen förstår att det här är nåt han bara måste göra, så ingen idé att krångla till det. Att kunna kommunicera så med sitt barn är så rackarns fint.

Jag och Niklas pratade om det tidigare i kväll, och sa just att det här är första gången vi verkligen tvingat honom att göra nåt han inte vill (om man utesluter det eviga krånglet med ytterkläder då hö hö), men att det är så fint att han gör det ändå – för att han FÖRSTÅR. För att vi kan PRATA med honom, RESONERA kring sånt som är viktigt. Det gör att han känns så stor, så klok.

Hursomhelst så ville jag bara ge en uppdatering, och ingjuta hopp i er som kanske i detta nu kämpar er genom tvinga-fasen. Och hujedanemig vilken jäkla sjukdom det här har varit och är alltså. Iggy blir sakta bättre, men han är långt ifrån helt på banan. En liten spinkis har han blivit också, det är inte mycket mat han pillar i sig. Men han dricker på bra, och det är det viktigaste.

Ser verkligen verkligen VERKLIGEN fram emot att hela familjen blir frisk och kry igen, och att FEBERuari ska ta slut.