Satt och kollade igenom gamla bilder i går i mobilen. Hittade denna lilla serie pics som togs i juli 2014, då var Iggy omkring 5 månader och såg ut såhär. Man ser att det är han tycker jag! Men han har en väldans mörk kalufs och är helt klart mer bebis än barn. God som sjuttsingen var han dock då med, precis som nu. Och han blir verkligen bara godare med tiden.

I går blev alltså denna goda lilla groda TVÅ BAST! Tiden är lurig att relatera till när man fått barn tycker jag. Den går superfort iom att de utvecklas synbart från en vecka till en annan, samtidigt som den går långsamt eftersom det känns som att kiddot alltid funnits där på nåt sätt.

Jag kommer ihÃ¥g den där zebrabodyn sÃ¥ väl… Tyckte sÃ¥ mycket om den. Om jag skulle hÃ¥lla upp den framför Igster nu skulle jag typ inte kunna FÖRSTÅ att han faktiskt varit sÃ¥ yttepyttig. Köpte nya pyjamaser igÃ¥r eftersom han växt ur de gamla. I strl 92 – och de kändes SÅ STORA! Men det luriga är, att sÃ¥ fort kläderna sitter pÃ¥ ungen sÃ¥ är de ju perfekta i storleken. SÃ¥ antingen krymper kläderna pÃ¥ nÃ¥t magiskt sätt sÃ¥ fort de hamnar pÃ¥ Iggys kropp, eller sÃ¥ har hans mamma svÃ¥rt att se hur stor han faktiskt har blivit…

Niklas fÃ¥r alltid pÃ¥minna mig om att jag MÅSTE köpa en storlek större kläder än vad jag tror kommer passa, just för att jag har nÃ¥gon slags bild av att ”Näääää men alltsÃ¥ SÅDÄR stor ÄR han ju inte!”.

Är hursomhelst SÅ GLAD att jag fÃ¥tt ha den här lilla minimänskan i mitt liv i tvÃ¥ Ã¥r nu! Han sprider sÃ¥ sjukt mycket glädje, bara genom att finnas till. Jag tänker pÃ¥ det rätt ofta faktiskt, hur det svallar som lyckorus genom min kropp när jag tittar pÃ¥ honom, när jag fÃ¥r pussa pÃ¥ honom, gosa med honom eller när han gör nÃ¥t kul eller säger nÃ¥t skojigt. Och han har ingen aning om att han har den effekten, han bara…är, liksom.

Och det fina är verkligen att det ju inte behöver vara något speciellt som han gör eller som jag får göra med honom för att man ska få de här lyckosvallen. Bara genom att EXISTERA gör han mitt liv så mycket härligare. Och det känns som att det tagits till en ny nivå de senaste veckorna.

Någon på Insta skrev att hon upplevde att just runt tvåårsstrecket så hände nåt magiskt. Man kan prata mer och mer med sitt barn, lära känna det som den lilla person det är, lära sig vad han/hon tycker om och inte tycker om. Saker som intresserar extra mycket, skoja och upptäcka barnets humor.

NÃ¥t jag ÄLSKAR att göra för tillfället (de vet alla som följer mig pÃ¥ Snappis he he….) är att sjunga sÃ¥nger där jag och Iggy delar pÃ¥ meningarna. Typ: ”Var bor du lilla rÃ¥tta?” sjunger jag. ”I en HATT!” fÃ¥r Iggy svara. Att sjunga ”fel” är ocksÃ¥ väldans poppis. Typ: ”Bä bä svarta get var det du som sket?” sjunger jag. Och OJ vad roligt det är! ”NÄÄÄÄÄÄÄ!” säger en förtjust Iggy. SÅ gulligt sÃ¥ att jag  typ gÃ¥r av. Jag tycker att det är PRECIS lika roligt varenda gÃ¥ng, som Iggy tycker.

Och jag mÃ¥ste hÃ¥lla med Instatjejen. Sen nÃ¥gra veckor tillbaka har den här svallvÃ¥gslyckoruskänslan höjts till ytterligare en nivÃ¥. Jag är ännu mer kär i min lilla goda unge. Det trodde jag inte var möjligt. Men jag inser att det nog är det som är just det där magiska med kids – det blir STÄNDIGT roligare och härligare, och kärleken växer konstant. Har pratat med SÅ mÃ¥nga föräldrar som förvÃ¥nats över att den prylen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Finns det NÅT annat som har den effekten? Jag vet inte, men jag tror inte det. Däri ligger magin.

Vet att jag pratade med Niklas fina pappa Lasse om just det här, precis när Iggy var färsk. Iggy föddes 29 januari 2014, och Lasse gick bort drygt två månader senare. Så himla sorgligt att de inte kommer få lära känna varandra, men de fick i alla träffas. Jag nämnde för Lasse det här med att det är så fint att det verkar som att föräldrar ständigt förvånas över hur kärleken för deras barn bara fortsätter att växa, likaså intresset för vad de tar för sig och hur de utvecklas. Och då svarade han att precis så är det. Men att det som är ännu finare är att det inte är något som tar slut bara för att barnet blir vuxet. Nej, det är något som alltid lever kvar. Att få följa sina barn genom livet är en konstant källa till glädje, lycka och något som alltid är intressant, oavsett om det handlar om att de lär sig krypa eller får sitt första jobb. Och det var så fint sagt.

Jag ser fram emot att älska Iggy ännu djupare de kommande åren, fast jag i dag inte tror att det är riktigt möjligt.