Jag är ingen poesifantast alls. Tycker ofta det blir högtravande, pretentiöst och…obegripligt, om jag ska vara ärlig. Men så for en dikt av Nayyirah Waheed förbi mig i min Instafeed (Inspirationstagram lever ännu en gång upp till sitt namn alltså), och jag var TVUNGEN att gå in på hennes konto och fortsätta läsa. Blev F A S T.

you
not wanting me
was
the beginning of me
wanting myself
thank you

Magi utvunnen ur så få bokstäver tycker jag.

Det här är poesi som passar mig. Rak, enkel och okomplicerad. Jag förstår vad som menas, och blir inspirerad. Älskar hennes enkla sätt att uttrycka sig, och med så små medel få fram så stora saker. Vet inte så mycket om henne, men har börjat följa hennes instagramkonto för att få en dos enkel, inspirerande, klok skönhet varje dag.

Tomas Tranströmer är en annan poet som alltid gått rakt in mig. Jag tycker att de har liknande stilar – enkelt och okomplicerat men ändå så djupt (sorry, hittade inget mindre lökigt uttryck än just ”djupt”…).

Jag skulle nog inte välja att läsa en hel bok poesi på en gång (kanske inte så det är tänkt att man ska konsumera dikter iofs?), men att få tänkvärda meningar som snickrats ihop på ett snillrikt sätt i min Instafeed ger mig verkligen vardagsglädje. Den där som jag alltid tjatar om, ni vet. Kanske kanske att man ska ta och göra en tavla av ett av Waheed-citaten…?

Vad tycker ni – är detta något ni inspireras av, eller tycker ni det bli högtravande trams? Eller älskar ni poesi kanske, och har massa tips att komma med?