Nu var det ett litet tag sen jag uppdaterade er på HSMJE-fronten** (Hur Sjuttsingen Mår Jag Egentligen), så tänkte skriva lite om det. Jag mår MYCKET BÄTTRE! Nästan normalt, skulle jag nog våga mig på att säga faktiskt. Jag har tagit den här smällen på tusen procents allvar (blev helt f*cking LIVRÄDD faktiskt) och vidtagit ett antal åtgärder:

– Jag har dragit ner väsentligt på min skärmtid och upptäckt att jag det faktiskt är fysiskt möjligt att gå omkring/sitta på en buss/existera utan att ständigt ha mina ögon fastklistrade vid någon typ av skärm.

– Jag har gått och lagt mig TIDIGT (vissa kvällar strax efter kl 21!) och sovit sovit sovit.

– Jag har sagt NEJ istället för JA när jag känt att jag inte orkat. Missade detta asmysiga häng pga mitt nyfunna nejsägande, men var helt utpumpad just den dagen och stupade i säng kl 21.15.

– Jag har gjort saker som inte på nåt sätt är kopplade till jobb, utan som bara har som syfte att göra mig glad. Detta har inneburit att jag shoppat som en GALNING. Och det har varit fullkomligt LJUVLIGT.

– Jag har gått till vårdcentralen och pratat med en läkare. Tagit blodprover och gjort neurologiska tester, och fått MVG på allt. Inget fysiskt fel på mig alltså (som läkaren kunde hitta i alla fall). Min yrselkrasch med efterföljande lightheadedness känns 100% stressrelaterad. Skönt att få det svart på vitt och utesluta andra eventuella lurigheter.

– Jag har träffat mina vänner. En masse. Och det har varit SÅ JÄVLA NICE. Fattar inte att jag prioriterat bort dem så mycket. Usch.

I helgen har det gått två veckor sen jag yrselkraschade, och jag har inte fått någon mer ”attack”. Har känt mig lightheaded mer eller mindre konstant sen dess (olika mycket olika dagar), men sen två dagar känns även den i princip borta. Så jag tror jag har ”lagat” mig själv ganska bra.

Viktigt nu är såklart att INTE falla tillbaka i gamla mönster – BIG FAT NO NO! Nej, det här är det nya sättet för mig att leva. Jag har fått en riktig rackarns scare och kommer göra allt för att slippa den ångest det innebar igen. För det fina i kråksången är att jag upptäckt det kanske viktigaste av allt – att jag faktiskt HAR jobbat och fått saker gjorda, ”trots” att jag levt annorlunda de här två veckorna. Allt kokar ner till att det är kraven som JAG ställer på mig själv som ställer till det.

Jag KAN fortsätta att göra allt som jag tycker är roligt, men för att det ska funka måste jag hitta en nivå som är RIMLIG och TILLRÄCKLIG inom de områden jag verkar. Det innebär att saker som att svara på allaallaallla kommentarer på el bloggo tyvärr får stryka på foten. (Givetvis svarar jag på frågor och sånt, jag kommer inte bli dödstyst!) Det innebär också att jag kommer säga nej till saker jag hade velat göra, men måste välja bort för att energin helt enkelt inte räcker till.

Summan av kardemumman är att jag mår bra igen, men jag vet att jag trampar på skör mark och att jag måste hålla de riktlinjer som jag satt upp för mig själv. Och jag måste lära mig att TILLRÄCKLIGT är…tillräckligt. Jag måste inte leverera guldstjärna och plus i kanten, inte alltid. Ibland kan de dyka upp som glitterströssel på nyår, men de får vara en bonus. Inte en konstant prestation, för det går inte Har jag ju upptäckt.

Återigen – TACK för er omtanke, för alla råd och tips och mail och stories som ni delar med er av. I love you!