Mobilen avslöjar att den här bilden inte är pinfärsk. Nope, den är tagen för nästan exakt sex år sen. I Paris. På en av mina favorititalienare. I 11:e arrondissemanget. Samma arrondissemang (arrondissemang är alltså de områden som staden Paris är uppdelade i) som konsertlokalen Bataclan ligger i. Bataclan som var en av måltavlorna för veckans fruktansvärda terroristdåd.

När jag gick in på Facebook i går möttes jag av en lång lista på de av mina vänner och bekanta som är bosatta i Paris som hade markerat sig som säkra. Otroligt obehagligt att se. Dels för att jag var orolig att någon av dem skulle vara skadad, dels för att en sån typ av lista ens ska behövas. Jag fick verkligen känslan av att världen befinner sig i krig. Och det gör den ju, ständigt. Dessvärre.

Människans oförmåga att förlåta och glömma orsakar gång på gång på gång fruktansvärda saker, och ibland känns det bara hopplöst. Hur ska det sluta, liksom?

Som ni vet har ju jag spenderat väldigt mycket tid i Paris. Mitt skivbolag låg där, och alla de jag jobbade närmast med på musikfronten bodde/bor där. Bilden ovan är tagen på en av mina otaliga resor till denna fantastiska stad, på en kväll i oktober 2009 som jag spenderade med att unna mig en härlig tallrik antipasti och ett gott glas rött på en av mina favoritställen.

Middagen åt jag på egen hand, som så många andra gånger när jag var i Paris. Jag jobbade eller hade möten på dagarna, och kvällarna tyckte jag nästan alltid bäst om att spendera för mig själv. Då behövde jag inte prestera för någon, inte övertyga någon om min förträfflighet. Jag kunde bara vara. Och jag ÄLSKADE dessa solokvist-kvällar. Att sitta och reflektera över allt det galna jag fick vara med om, i sällskap av ett glas rött och god mat. Himmelriket.

Det var länge sen jag var i Paris nu, flera år sen. Men fortfarande känns det som att jag har ett alldeles särskilt band till den stan. Och kanske framförallt till dess musikliv. Därför berörde det mig extra illa att ett av terrorattentaten skett i en konsertlokal. Istället för att under en kväll få njuta av nåt man berörs av, får man fly i skräck. Eller ännu värre, inte hinna fly alls. Så vidrigt.

Världen står i brand och det känns för jävligt. Givetvis är det inte bara Paris som brinner; lågorna slukar offer i alla delar av världen, hela tiden. Och givetvis ska vi uppmärksamma alla som påverkas av människans oförmåga att förlåta. Men framförallt ska vi vara väldigt noga med en sak nu – och det är något som vi ALLA kan göra. Och det är att INTE släppa in rädslan som kommer som ett brev på posten efter såna här händelser. För med rädslan kommer misstänksamheten, med misstänksamheten kommer hatet. Och med hatet kommer ännu mera bränder.

Det är inte hat som är motsatsen till kärlek, det är rädsla. Rädsla står för allt ont som sker i den här världen, och släpper vi in den i våra system har vi förlorat. Att släppa in rädslan i sitt system kan vara att börja titta snett på de som ser annorlunda ut på gatan. Att inte ge mänskor en chans. Eller att överväga om inte Sverigedemokraterna kan erbjuda nåt slags skydd i och med sin politik ändå (nej nej och åter NEJ).

Rädslan är det som gör att vår värld brinner just nu, släpp inte in den. Snälla.