Jag fick ett mail häromdagen. Ett mail som var som ett slag i magen, en kalldusch. Ett mail som fick mig att vilja skriva det här inlägget, för att det känns som att det skulle kunna göra skillnad. Det här är kanske mitt viktigaste inlägg någonsin.
Mailet jag fick berörde mig så djupt, och gav mig en rejäl tankeställare. Det blev ett wake up call som heter duga, och hur ledsen jag än är att ett sånt här mail någonsin ska behöva skrivas, så är jag glad för att det fått mig att vakna till och vakna upp. Sen jag fick det har jag inte kunnat släppa taget om dess innehåll, och det går inte mer än ett par timmar innan tankarna vandrar dit igen.
Livet är så skört och förgängligt, och ändå är det så lätt att ta för givet. Men det är just precis det vi inte FÅR göra. För man vet aldrig vad som väntar. Älska NU, lev NU, uppskatta det du har NU. Krama din partner och din familj, och låt dem alltid veta hur mycket du älskar dem.
Eftersom det här brevet påverkade mig så mycket, frågade jag avsändaren om jag fick publicera det i bloggen. Min tanke är att det säkerligen kommer påverka åtminstone ett par av er likadant, och har vi då lyckats sprida känslan av att ta vara på det vi har och inte ta någonting för givet, så gör vi nåt bra av allt det hemska. Såhär stod det i mailet:
Hej Vanja,
Egentligen känns det lite konstigt att skriva det här… Men jag har en god känsla om dig, du känns äkta och väldigt godhjärtad.
Jag har läst din blogg sedan du var gravid, jag fick en dotter i mars förra året och följde alla gravida jag kunde hitta då på bloggar och instagram. Din blogg har jag fortsatt läsa och jag tycker du ger ett så mjukt intryck. Framför allt tycker jag om hur du och Niklas är emot varandra, så fina och kärleksfulla ”trots” många år som par. Precis som ni visar, så kär är jag i min sambo. Vi har inga tio år på nacken, men tre fick vi.
Tidigt i år fick jag och min sambo reda på att vi skulle få ett till barn, nu i november ska det komma en lillebror till vår dotter. Självklart ett glädjebesked, men samtidigt omtumlande att få barn så tätt inpå. Vår dotter skulle ju bara vara 1 och 1/2 när hon plötsligt ska bli storasyster. Men vi bestämde oss för att det var en mening med det och att ”det här klarar vi tillsammans”. Allting kändes så bra. Och flera gånger har jag tänkt att jag mitt liv är för bra för att vara sant, att jag är så lyckligt lottad!
Tills för en månad sedan. Den 18 augusti körde min sambo ihjäl sig på sin motorcykel. Han fick möte under en omkörning och var tvungen att väja, hamnade på en åker där han dog omedelbart på grund av brusten aorta och en kraftig käkskada.
Mitt liv rasade. Ensam med en 1,5åring och höggravid. Mitt fantastiska liv rasade samman. Jag står ensam utan min man, våra barn har förlorat sin pappa och någonstans måste jag orka leva vidare för våra barns och för min sambos skull.
När vi kom hem från akuten där jag suttit vid hans sida i sex timmar, letade jag efter saker att hålla fast vid. Min sambo var minimalist. Ägde inte så mycket i ”onödan”, han hade sina kläder, en legobil han byggde som liten och sin säng som han älskade (och hade köpt för sin första julbonus på sitt jobb). Jag plockade fram allting, letade upp alla bilder på honom, omgav mig med hans kläder i sängen och började sova på hans sida. För att komma närmare liksom.
Jag bär hans förlovningsring bredvid min nu på vänster ringfinger och hans halskedja har jag som armband. Hans klocka gick sönder i olyckan men den går som den ska och en dag ska jag laga den till våra barn, om dom vill ha den.
Jag gör allt för att desperat hålla kvar honom fastän jag vet att han är borta.
Jag kom därför på ett inlägg jag läste på din blogg för länge sen, och som jag i nuläget inte hittade… Du kände någon som hade gjort örhängen till dig, fyra st med I G G Y på. Jag undrar om du kan förmedla en kontakt till den tjejen/killen? Jag vet inte om hon/han säljer smycken, men jag tänkte att jag kan ju chansa och fråga.
Jag ber om ursäkt för mitt långa mejl, med en så enkel fråga. Jag hoppas du inte blir obekväm.
PANG! När jag läst klart kände jag att luften fullkomligt gick ur mig. Jag kände sorg, medlidande – och skräck. Jag läste det på kvällen, och satt med datorn i knät bredvid Niklas i soffan. Det första jag gjorde när jag läst klart var att lämna över datorn till Niklas, och be honom läsa det. Sen kramades vi. Och kom överens om att vi aldrig fick ta varandra eller vårt fina liv för givet.
Jag kände även tacksamhet. För att bli omruskad på det här sättet är…nyttigt. Det tog mig ett par dagar att svara, men det här skrev jag:
Hej,
Ledsen att det tagit mig ett par dagar att svara på det här mailet. Jag ville liksom få till det där perfekta svaret, de där orden som skulle Betyda Nåt, typ. Men insåg efter försök på försök att det nog är lönlöst. Jag kan liksom inte skriva nåt som gör din situation bättre, eller som blir så där meningsfullt som jag hade velat. Så nu svarar jag ”bara”.
Måste säga att ditt mail var som ett slag i magen. Jag blev helt ställd, lite chockad och så överjordiskt ledsen för din och er skull. Du skriver så fint och så behärskat, om denna vansinniga katastrof. Det första jag gjorde när jag läst klart var att krama Niklas och be honom läsa också, och sen tittade vi på varandra och insåg att det som hänt er kan hända oss alla såklart. När man som minst anar det. Vi måste UPPSKATTA och sätta VÄRDE på det vi har NU. Inte sen. Jag blev på riktigt illamående, kanske särskilt eftersom våra liv verkar ha en del gemensamma nämnare, och ni också varit så lyckliga och känt att tillsammans klarar ni allt. Nu kanske jag bara gör det hela värre genom att skriva det jag skriver, men jag kände en sån enorm tacksamhet över det och de jag får ha i mitt liv, och en sån medvetenhet om att jag titt som tätt tar allt detta fina för givet. Livsfarligt.
Ditt mail blev en kalldusch och ett wake up call, det går inte mer än några timmar innan jag tänker på dig och er och det påverkar mig väldigt. På ett bra sätt, ska du veta. Eftersom dina ord fått mig att uppskatta det jag har, ännu mer än jag gjorde innan.
Kanske helt fel sak att skriva när du precis förlorat det som jag sitter här och säger att jag uppskattar så mycket, och jag hoppas verkligen inte att jag gör dig ledsen. Det jag vill få fram (även om det är klumpigt) är att ditt brev nog är en lifechanger för mig. Det har fått och kommer få mig att sluta ta mitt liv för givet som jag (inte alltid, men oftare än vad som är bra) gjort.
Nu kanske jag är way out of line, men jag undrar om jag får publicera ditt brev i bloggen? Just för att jag tror att det kommer ha samma effekt på många andra som på mig, och att det därför kommer göra en väldigt massa nytta. Jag ändrar givetvis namn i så fall, eller annat om du vill. Bara att säga hur du vill ha det så ordnar jag det. Och jag förstår till tusen procent om du inte vill det, men jag måste bara fråga eftersom det gjort sånt enormt starkt intryck på mig.
Jag förstår så väl din känsla av att vilja hålla kvar vid varje föremål och möjlighet att vara nära din sambo. Jag minns historien om Magnus Härenstam som upptäckte uppblåsbara galgar i tvättstugan efter att hans fru dött. Galgar som hon blåst upp. Så han tog ner dem en efter en och andades in det som fanns där i, hennes luft. Som ett sätt att få komma närmre. Man gör såklart allt man kan. Och så fint att du vill spara klockan, givetvis ska du det och givetvis kommer dina barn vilja ha den.
Örhängena älskar jag och bär dem varje dag. De är gjorda av min nära vän (som även jobbar på Glam Mom), hon heter Viktoria Gustafson. Här är hennes mail, hon gör gärna smycken på beställning: [email protected] .
Och du, jag måste också säga GRATTIS! Grattis till lillebror! Mitt i allt det här hemska, så är ju det något otroligt fint, och något att hålla fast vid och koncentrera sig på. Hoppas hoppas hoppas att du kan känna glädje över det, och att denna nya bebis blir en liten sol i ert universum.
När Niklas pappa gick bort förra året försökte han, hans syskon och deras mamma (samt jag och vi som också blev väldigt påverkade då Lasse var en sån där mänska som påverkade ALLA i sin väg, på ett fantastiskt och inspirerande sätt) att koncentrera sig på att försöka känna glädje när vi tänkte på Lasse, istället för endast saknad och sorg. Dels som ett sätt att försöka må bättre, dels för att det var så Lasse skulle velat ha det. Det gick/går såklart inte alltid, men faran med att endast låta sorgen komma fram när man tänker på den man saknar är att man inte orkar tänka på den alls, utan stöter tankarna ifrån sig. Vilket är naturligt, men tråkigt då det är en person som man ju älskat och vill minnas det fina med.
Ja, jag vet inte – jag vet att inget jag skriver kan få dig att må bättre eller förändra er situation, men vill bara försöka dela med mig av hur ditt mail påverkade mig.
Ett enormt lass med kramar och kärlek. Fy fan vad livet är pissigt, men fy satan vad det är fint också. I ditt fall på en och samma gång.
Kram,
//Vanja
Jag tror inte att jag behöver skriva mer än såhär, mailkonversationen talar för sig själv. Snälla snälla ni, uppskatta det ni har och ta aldrig era närmaste för givet. Bokmärk det här inlägget, och läs igenom det lite då och då för att påminna er själva om att ta vara på livet.
