Nu kommer jag bjussa på en inte alltigenom vacker – men desto charmigare! – bildserie på mitt lilla barn. Som äter glass. För jag tänkte nämligen berätta lite om hur vi tänker kring socker. Har fått en del frågor om det.
Vi tänker som såhär: vi tänker inte så särskilt mycket på det. Om vi har någon policy över huvud taget så är det att Iggy får smaka på allt som vi äter. Nästan. Han får såklart inte dricka vin och kaffe, och godis har han inte heller fått snaska i sig.
Men det vi äter, får han smaka på (om han visar att han vill det). Och tycker han om det så får han smaka mer.
Den här bilden alltså…! #Jaws
Eftersom jag och Niklas är rätt noga med vad vi stoppar i oss (för det mesta – det slinker såklart ner pizza å McDonalds i oss också när tiden/orken att kirra nåt bättre inte finns där) känns det som att Iggy får i sig rätt bra grejer oavsett vad han smakar på. Hade vi varit en familj som levde på pulvermos och läsk hade saken varit en annan.
Tycker också det är väldigt roligt att låta Iggy gå loss på allt vi käkar, eftersom han verkligen ÄLSKAR att äta. Och han tycker om det mesta. Det enda han inte har gillat (den spottade han faktiskt ut) var en rätt extrem koriandersås som vi hade till våra dumplings en kväll. Annars går det mesta ner med ett nyfiket leende.
Men okej, det var maten – sockret då? Det var ju det det skulle handla om. Well, jag är inte och kommer aldrig bli någon som maniskt skyddar mitt barn från socker. Är vi någonstans där det bjuds på tårta, så får Iggy smaka. Han får smaka bulle, kaka, glass. Inte smågodis dock (kanske dubbelmoral men det känns för konstgjort å sunkigt). Men choklad tror jag han fått smaka någon gång.
Anledningen till att det känns okej (tror jag nu när jag tänker efter, har som sagt inte tänkt så mycket på det här) är att de tillfällen när det erbjuds bakverk eller glass är rätt sällsynta. Det händer inte så ofta. Och då tycker jag att det känns helt okej, och roligt att han får smaka på nya saker. Vi har aldrig bullar hemma, och äter jag och Niklas glass gör vi det när Iggy sover. Så jag tror faktiskt att han nog aldrig fått vare sig bakverk eller glass hemma hos oss. Det är hos andra, när det är lite festligt.
Däremot har han och jag delat på en Tip Top på Nytorget, haft glasspicknick. Bara två gånger so far (nu har han ju käkat Sandwich med pappsen också som ni ser), men det kommer ske fler gånger. Ni vet, när man har såna där extramysiga tillfällen. Såna som inträffar då och då, men som är rätt sällsynta. Så glass blir det inte heller så ofta.
Jag tror att en av anledningarna till att vi känner oss lugna med att låta Igster käka gotte då och då är hur han reagerat på det. Om han hade fått tefatsögon, stirrig blick och sagt mija miiiijaaaa MIIIIJAAA (mija betyder mera) efter att ha fått glass eller kakor, så hade vi nog tyckt det varit lite obehagligt och känt att det inte…kändes bra.
Jag har hört från vänner vars barn blivit som besatta efter att ha fått provat något sött för första gången, och hade Iggy reagerat så hade vi blivit mer restriktiva. Men han har aldrig blivit mer exalterad över nåt sött än något ”matigt”.
Sen tror jag att den stora frågan om sockrets vara eller inte vara i Iggys liv kommer om några år. När det blir dags för kalas, och det bjuds på fiskdamm osv. Jag tror nog att vi kommer försöka minimera intaget av rent godis hemma och satsa på annat gotte som känns lite ”bättre” (typ ekologisk glass), men att det är fritt fram om man är på kalas.
Sen tror jag nog att det för oss kommer kännas bäst att begränsa med måtta. Iggy KOMMER äta socker. Såklart. Det är ju gott! Det tycker jag också. Det är bara en tidsfråga. Så det som känns viktigast är att han får med sig vettiga matvanor hemifrån. Att vi inte lever på pulvermos och läsk. Att vi inte har nutella på våra vita formbröd till frukost, sköljer ner dem med två liter juice och avslutar med sockeryoghurt med kalaspuffar.
För socker är ju inte bara godis och bakverk, det finns ju i allt möjligt. Och det värsta scenariot tror jag är de matvanor där socker inte ÄR just godis, utan har infiltrerat samtliga måltider i form av läsk, pålägg, flingor med mera. Kan få rejält med hjärtsnörp ibland när man ser på teve hur föräldrarnas usla matvanor (såklart) tas efter av deras kids.
Så – summan av kardemumman är alltså att jag tror att om man har schyssta matvanor i övrigt så är lite socker här å där no big deal. Så tänker jag. Hur tänker ni? Berätta gärna, sjukt intressant ämne det här!
