TACK! Otroligt intressant och givande att läsa era reaktioner på inlägget om barn och tid. Eller rättare sagt. avsaknaden av tid.
Det märks att det här är ett ämne som många känner igen sig i. Som det kanske pratas för lite om. Nåt jag förstår, för det KÄNNS LURIGT att säga att man skulle vilja ha mer tid UTAN SITT BARN. Man skäms, liksom. Men jag tror det är viktigt att akta sig för den där fällan att känna att allt måste vara så satans happy clappy hela tiden, för annars är man minsann en otacksam jävel som aldrig skulle skaffat kids in the first place.
För NÄ – precis som med ALLT ANNAT här i livet så är det här med kids inte svart eller vitt. Vet faktiskt inte om det finns NÅT område i livet som är lika strösslat med gråa nyanser som just detta med föräldraskap. För med barn utövar man hela sitt känslospektra, ständigt.
Man älskar dem över allt annat ena dagen och känner mer än man nånsin gjort förut, för att dagen därpå vara nära att strypa dem för att de INTE SLUTAR SKRIKA. De är det ljuvligaste man någonsin varit i närheten av, och det jävligaste man upplevt. Sorryborry, nu kanske nån blir arg, men för mig är spektrat så brett.
Och just det här med tiden är en annan zon strösslad med grått. För ena stunden är man så inne i nuet med sin asroliga unge att man glömmer tid och rum på ett fullkomligt magiskt sätt. Medan man i nästa andetag kan sakna sin förmåga att vara herre över sin egen tid på ett så intensivt sätt att det värker i bröstet. Och däremellan känner man såklart en miljon andra saker. Återigen – hela spektrat representerat, från A till Ö.
Men. Jag tror faktiskt inte på att resignera, acceptera faktum och känna att ”det här är det nya, bara att gilla läget”. I alla fall om man känner att man BEHÖVER nåt annat. Nej, då tror jag att man helt enkelt får se till att styra upp det där andra, så att man på nåt sätt får det OCKSÅ. Inte i samma mängd som förr naturligtvis, det GÅR såklart inte. Men att få in små andningspauser där man får utlopp för sina behov av att få vara herre över sin egen tid.
Och det ska man göra UTAN ATT SKÄMMAS. För ett behov är ett BEHOV, nåt som man BEHÖVER för att må bra. Och som således är nödvändigt för att man ska kunna göra ett schysst jobb som päron. Eftersom vi är olika som mänskor så behöver alla inte det här, så jag säger såklart inte att ALLA MÅSTE KIRRA BARNVAKT eller så. Absolut inte. Men de som behöver det…behöver det. Och det måste få vara ok.
För det blir ju lätt nån slags trött präktighetshets när det kommer till föräldraskap. Man kan liksom inte offra sig för mycket, ju mer man försakar för ”barnens bästa” desto bättre, typ. Och om man inte tokälskar att umgås med sina kids varje vaken minut så är man inte Lika Bra som de som njuter av varenda sekund med sina barn.
Njaej, nu känns det som om jag kommer in på ett annat ämne. Det får vi ta en annan gång. Men hursomhelst vill jag tacka så hemskt mycket för alla tankar kring tid, det känns ALLTID bättre att veta att man inte är den första som funderat i de här banorna.
