Ja, det är helt klart ett ämne som orsakat en storm. Och jag förstår såklart varför. Jag satt ju som ni vet där i soffan själv, och blev rätt…förvånad över Emelies uttalande. Sex och amning går för mig inte ihop, men kanske framförallt för att jag är sjukt osugen på (och obekväm med) att ha mitt barns ens i samma rum som när det ska jufsas. Det är inget för mig.
Men även om det inte är något som just jag skulle ha gjort, så har jag ändå förståelse för att vi alla är olika och har olika förutsättningar för att faktiskt kunna få till det. Har man ett barn som är extremt närhetstörstande och alltid alltid alltid måste vara nära – ja men då kanske man inte har något val. Förutsättningen är SJÄLVKLART att man sköter det snyggt, och att detta bara sker (tycker jag) när barnet är yttepyttelitet och inte så medvetet om sin omgivning.
Nu tycker säkert många att ”men då är det väl lika SJÄLVKLART att man skiter i sexet”. Och absolut, så kan man tycka. Tycker man så, så gör man ju det. Men tycker man inte det så måste man hitta en lösning. Jag tycker själv att sex är otroligt viktigt, och det som skiljer en vänskapsrelation från en parrelation. Det är inget jag vill vara utan. Så jag har förståelse för att man måste på något vis få in det i sin relation, även om man har ett barn som ständigt är nära nära nära.
Det känns dock lite fel att jag skriver om det här, då det inte är mitt eget val att göra på det här viset, och det känns därför inte som min diskussion. Emelie är en redig tjej, och hon kan själv (och har gjort i sin blogg) svara på hur hon själv resonerar. Att jämställa hennes agerande med sexövergrepp tycker jag dock är att ta det här alldeles för långt.
Men jag förstår att det här är ett ämne som när man ser det svart på vitt (HON AMMAR OCH HAR SEX SAMTIDIGT) trycker på en väldans massa knappar. Och det är BRA såklart, på ett sätt. Vi SKA värna om våra barn och hellre att folk överreagerar, än att folk inte reagerar. Men ser man samma sak med även all gråskala inkluderad (dvs utövar sin empatiska förmåga och sätter sig in exakt i deras relation, den stunden osv), så tror jag faktiskt inte att lika många skulle bli lika arga.
Sen att hennes uttalande finns förevigat i ett webbklipp, ja – här är min högst personliga åsikt: Det finns en utbredd paranoia och moralpanik över vårt dokumenterande samhälle. Som ni förstår är jag inte rädd för vad som ”kommer att HÄNDA” med material som läggs ut på the internetz. Skulle jag vara det skulle jag inte blogga, Instagramma och YouTuba.
Vi befinner oss i en mellanvärld vad gäller mediakonsumtion. Vi är uppväxta med rubriker som skapar uppmärksamhet och lever kvar länge länge. När vi var barn kunde en rubrik brännmärka en person för livet. Men samtidigt befinner vi oss i ett medieklimat som producerar extremt mycket material varje minut, varenda sekund – vilket har reducerat såväl rubrikernas tyngd som livslängd. Denna krock tror jag står bakom den ängslighet som många ur vår generation känner inför att lägga ut material på nätet. Vi tror helt enkelt att det vi lägger ut betyder mer än det gör. Men – det konsumeras blixtsnabbt, och glöms lika fort.
Av den anledningen känner jag mig 100% säker på att Emelie-klippet är ljusår ifrån att ens övervägas att tittas på, om några år när yttepyttebebisen ifråga börjar skolan (tar detta som exempel då folk ofta är rädda för scenariet att barn ska bli retade för sånt som finns på nätet). Det är sedan länge glömt, precis som det här inlägget och i princip allt annat som känns viktigt just i dag.
Och sen är det tyvärr så, att om någon får för sig att reta någon annan, så är det egentligen egalt vad som går att hittas på nätet. Vill man reta någon, så gör man det. Det spelar ingen roll om den som har blivit utsedd till hackkyckling är guds bästa barn med ett kritvitt förflutet. Detta vet jag alltför väl själv, då jag blev så omfattande mobbad i mellanstadiet att jag var tvungen att byta skola.
En annan sak som den här medieängsligheten brukar handla om, är just vilka som FÅR TILLGÅNG till det vi lägger ut om oss själva – vad har hänt med INTEGRITETEN? Vart HAMNAR bilderna, nu kan ju ALLA MÖJLIGA få reda på att jag tycker sex är viktigt, eller att jag hade en skitdag i förrgår. Och vad gäller såna funderingar så kan jag lugna de flesta med att folk ÄR INTE INTRESSERADE. Vi kan skippa paranoian, för det finns ingen som bryr sig. Nu har jag en blogg, så vi som hänger här fungerar ju som en vänkrets – DÅ bryr man sig.
Men det är inte det jag menar. Jag menar det här med att folk till höger och vänster är RÄDDA för att ”lägga ut bilder på NÄTET”. Man ”vet ju inte vart de hamnar”. Och nej, ingen kan garantera någonting om var bilderna som läggs ut på the internetz hamnar. Men jag kan nog nästan garantera att det finns ingen som är så värst intresserad av det vi publicerar – förutom vi själva och våra vänner. Det är lite som att misstänka folk att gå runt och snacka skit om en. Faktum är att det sker extremt mycket mer sällan än vad vi tror – av den mycket enkla anledningen att folk helt enkelt inte är så värst intresserade av en.
För ofta så hänger den här paranoian ihop med att vi tror att vi är mer intressanta än vad vi faktiskt är. Men sanningen är att vi har alla så mycket med våra egna liv, så vi hinner inte bry oss så himla mycket om andra på det sättet. Vi har inte tid, eller intresse. Så av den anledningen tycker jag att man kan slappna av vad gäller att publicera saker på nätet.
Nu kan jag såklart ha tokfel, och kanske ångrar jag om tio år att jag varit så öppen med mitt liv på the internetz. Men så är ju livet – man lever det på det sätt man tror är bäst. Det går inte att göra på någon annat sätt. Och så är det för alla. Så kom ihåg empatin, och kom ihåg gråskalan. Utgå ifrån att de flesta faktiskt gör så gott de kan. Och att Aftonbladet lever på att skapa rubriker – i svartvitt.
