Vanja Wikström

I dag var det dags för tredje dagen på förisinskolningen. Eftersom gårdagen var kämpig, så var jag lite nervös över hur det skulle gå. För i dag var det jag och grodan som slank dit ihop.

I början var det ungefär som i går – sitta i famnen hela hela hela tiden. Och det var lite märkligt, att se Iggy sån. Jag är ju van vid en kavat krabat som är supersocial och möter det mesta och de flesta med ett smilgropssmajl. Men det här var en annan groda, och det var som sagt lite underligt.

Märkte att jag fick kämpa lite för att inte dras med, och bli osäker själv i situationen. Känns viktigt att jag är som vanligt och peppar. Självklart vill jag inte ignorera hur han känner, det är inte så jag menar. Men det känns tryggast om jag är som jag brukar, så att inte mamma OCKSÅ är annorlunda, när hela världen är uppåner.

Fick också kämpa litegrann för att inte börja böla (!) ett par gånger. Alltså, när jag såg mitt lilla lilla barn sitta i famnen, beväpnad med napp och snutte och vara sådär ynkepynkig, så värkte det i hjärtat.

Hur gick dagen då? Att äta lunch gick sådär. Inte så konstigt dock, med tanke på att de både sover och äter på helt andra tider än vad Iggy är van vid. Det är liksom inte bara en omställning, utan ett gäng – på samma gång.

Efter lunchen (som var sjukt smarrig kan jag meddela, känns ju kalasbra) var det dags att vila. Och till min STORA glädje fick jag Iggy att sova i vilorummet. Det tog 20 minuter, men sen sov han som en stock.

Personalen var supergullig och la bara dit de kids som som de vet somnar omedelbart först. Så kom de andra in efter att Iggy somnat, vilket gjorde att han inte blev så störd och kunde få ro att slumra in. Toppen.

Han var däckad i två hela timmar (!) och när han vaknade till liv så var både humöret och inställningen en annan. Nu var det en mycket gladare och tryggare groda. Han vågade sig ner på golvet och slank till och med runt en hel del. Inga långa utflykter dock, utan kom tillbaks med jämna mellanrum och tankade trygghet. Sen gav han sig ut på upptäcktsfärd igen.

Vi hade planerat att gå senast kl 15, men stannade faktiskt till 15.30 eftersom det kändes som att det verkligen släppte för Iggy där på eftermiddagen. Han lekte med både leksaker och kids. De andra barnen var så himla gulliga, hämtade hans napp och vattenflaska hela tiden. Pratade om hur viktigt det var att alla delade på alla leksaker osv.

Och personalen. PERSONALEN! Jag tror på riktigt att vi hamnat i förishimlen. Det kan typ inte bli bättre. Det märks att kidsen ÄLSKAR sina pedagoger – de gossar med dem, kommer fram och spontankramas. Och personalen gossar tillbaka, och tar sig verkligen tid för barnen.

Att se personalen in action är SJUKT nyttigt, känner jag – för mig som förälder. SHIT vilka proffs…! Jag lärde mig hur mycket som helst av dem i dag. De tar barnen på allvar, utgår från att de KAN, låter kidsen leda vägen (kommer inte med ”färdiga” svar), smyger in både matte, färger, former, uppfostran med det ena med det tredje i allt som görs.

Det lyfts inte ett finger utan att det finns en tanke bakom, så känns det. Och allt är uttänkt för kidsens bästa. Är så sjukt impad, och känner mig så TRYGG med den här förisen. Väldigt väldigt tacksam att vi hamnat just där.

Hursom, dagen kändes riktigt lyckad, och jag är säker på att det här kommer gå superbra. Men det får ta den tid det tar. No stress. Får se hur det känns på måndag när det varit två förisfria dagar emellan, då kanske vi får börja om från början? Nåväl, det visar sig.

Är i alla fall väldigt glad över att i dag inte var som i går. Det går framåt, helt enkelt.

Tid det tar för mig att knata från nya lyan till office.

Tid det tar att knata från nya lyan till föris.

Tid det tar för mig att knata från office till föris. Alltså – SÅ bra. SÅ värdefullt. För mig och Niklas som lever med ständig tidsbrist (precis som många andra småbarnspäron I presume…) är denna närhet till såväl jobb som förskola guld värd.

Det är en gyllene triangel, bokstavligt talat, som vi kommer röra oss i de närmsta åren.

I dag var grodans andra dag på förisinskolningen. Eftersom pedagogerna hellre ville ha endast en förälder där än oss båda, så var Niklas med Iggy i dag. Och i dag gick det inte lika sömlöst som i går.

Grodan var ynklig i kubik; skulle vara i famnen konstant och tog sig inte längre bort från pappa än en halvmeter. Så var det hela dagen. När det var dags för sovstund började det bra, men urartade efter ett tag. Och det slutade med att Niklas fick gå i väg med grodan, kika på lugnande YouTube-klipp (de här brukar funka finfint) och lägga honom i vagnen.

När han vaknade var det samma sak – sitta i pappas famn hela hela hela tiden. Gå ner på golvet och börja småpilla med nåt – men sen ”gnälla” och vilja upp i famnen igen efter 30 sekunder. En riktig ynkepynk alltså.

De kom 9.30 och gick strax före 15. Efter föris kom de över till office, och det gjorde ont i hela kroppen när jag fick höra hur de haft det. Alltså. FY. Det känns som att Iggy typ känner på sig att nåt stort är på gång, och reagerar med att vilja vara extremt nära. Vilket han såklart får, så mycket han vill.

Niklas tyckte det kändes litegrann som när Iggy var riktigt sjuk – då var han såhär ynklig och ville liksom krypa in under skinnet på mamma och pappa. Vi tyckte ju det var rätt mysigt, eftersom han i vanliga fall ränner runt som ett jehu och är alldeles för lite gossugen (tycker vi ha ha som gärna vill mysa så mycket som möjligt). Men nu var det mer ledsamt än gossigt, helt klart.

Man vill ju INTE att ens barn ska känna sig otryggt. För det måste väl vara det som gör att han beter sig såhär? Vi håller på och rubbar hans cirklar, så han klamrar sig fast vid det tryggaste han har – oss.

Går man in i den känslan så är det lätt att försvinna i ett hav av mörker tycker jag, man blir så ledsen. Jag vill aldrig aldrig aldrig att Iggy ska behöva känna så. Men! Man måste komma ihåg att det här bara är tillfälligt. Kanske är det bättre redan i morgon?

Och jag VET att det kommer bli bra, det får ta tid bara. Personalen sa att vi bestämmer helt själva hur lång inskolning vi vill ha, vad som känns bra för oss och Iggy. Och det är ju tokskönt. Så vi kommer hänga med grodan till föris varje dag, tills dess att det känns 100% okej att prova att lämna honom där själv ett litet slag. No stress, liksom.

Vi får helt enkelt ta det här lite pö om pö och hoppas att det känns bättre för varje dag. Det tror jag att det kommer göra. Det VET jag att det kommer att göra.

Vi får se vad morgondagen bjussar på.