Vanja Wikström

Tänkte att jag skulle bjucka pÃ¥ lite virtuell glass! VaffödÃ¥dÃ¥? Jo, dels för att den här bilden (lÃ¥nad frÃ¥n the internetz) känns sÃ¥ VÅRIG! (Tokvarmt i dag ju – kan vi slippa ytterligare hagelstormar nu tacksÃ¥mycket?  Kan man slappna av och invänta ÄNNU mer värme nu mÃ¥nntro?)

Men ocksÃ¥ som ett tack till de blogoliner som pallade ta sig hem till mig och Niklas och plocka upp de grejer som de bloppat hem innan vi flyttade. Har tänkt tacka tidigare, men det har ju varit lite…mycket att stÃ¥ i. Ehh.

Hursom, jag ville bara säga att det var sÃ¥ jäkla kul att fÃ¥ träffa er! Och jag var sÃ¥ himla impad – alla ni var sÃ¥ sköna – och sÃ¥ fräsiga! Kändes som att jag hade nÃ¥n slags cool mamma-parad eller nÃ¥t, hemma i vÃ¥rt flyttkaos.

Och att få träffa er som läser bloggen/följer på Insta/kollar in kanalen är bara SÅ SATANS SKOJ! Man fattar liksom inte annars att ni faktiskt finns på riktigt. Jag kan vara ärlig och säga att jag inte skulle skriva den här bloggen om det inte var någon som läste den. Precis som att jag inte hade varit sugen på att släppa en skiva, om det inte fanns folk som ville lyssna.

(Kan för övrigt avslöja att artister som i intervjuer säger att ”jag gör BARA musik för min egen skull, har aldrig en TANKE ens pÃ¥ att nÃ¥gon annan skulle lyssna” snackar skräp. DÃ¥ stannar man hemma pÃ¥ kammaren. Vill man ut Ã¥ spela/höras pÃ¥ radio/släppa en platta sÃ¥ VILL MAN HA RESPONS. Jupp.)

Precis som att jag alltså vill ha respons, på det jag gör här på the internetz.

(Vi tar en glassbild till! Det kanske lockar våren att stanna den här gången.)

Det är därför jag är så otroligt tacksam för alla ni som kommenterar. Det ger mig liksom svart på vitt att det finns något mänskligt därute, inte bara siffror i en statistikrapport.

Och att sen få träffa några stycken hemma i vår hall, det var ju liksom lite bananas. Mer svart på vitt att ni faktiskt existerar i verkligheten är ju svårt att få till, liksom. Så jäkla KUL!

SÃ¥ tack alla ni som tog er hem till oss – hoppas att ni är nöjda med era bloppisfynd! Och tack alla andra fina blogoliner och tubeliner som hänger med mig och oss här i cyberspace. Ni ska veta ni ger mig sÃ¥ sjukt mycket guldkant och vardagsglädje. Love you.

Okej – här kommer rapporten för dag 4 av Iggys förisinskolning. (Eftersom det e lite trixigt att plÃ¥ta pÃ¥ föris fÃ¥r det bli pics frÃ¥n It Girls-inspelningen istället.)

Det var jag som följde med Iggy i dag, och jag var lite nervös för hur det skulle gå. Visst, han har varit där tre dagar nu, men det har varit helg emellan. Så jag var beredd på en hel del ynkepynkande.

Men! Det gick faktiskt kalasbra, till min stora förvåning. Vi kom dit som vanligt vid 9.30, och då var alla kidsen ute på gården och lekte. Iggy blev nyfiken direkt och knatade omkring för egen maskin och spanade in rockringar, bandybollar och rutschkana. Ingen ynkepynk i sikte.

Även när vi gick in gick det toppen. Han pysslade med en pärlgrejsimojs och lite andra leksaker. Tog rätt långa lovar utan mig (även om han hade benkoll på var jag befann mig hela tiden), och verkade väldigt nöjd.

Att få i honom lurre gick dock sådär. På föris käkar de kl 11, Iggy är van vid att äta vid 13. De äter andra grejer, dricker ur andra typer av muggar osv, så det var inte så himla mycket som slank ner i magen direkt. Men litegrann.

La mama åt dock som en häst. På måndagar är det vegokäk, och RACKARNS vad gott det var! Har ätit deras mat två gånger nu, och är verkligen impad. Det är verkligen gott. På riktigt. Love it.

Nu i helgen har vi försökt hålla samma tider som föris vad gäller mat och sov, så att det ska bli lättare för Igster att anpassa sig. Hoppas det bär frukt på matfronten snart.

Efter lurren var det vila, och denna gång somnade grodan som en stock på tio minuter. Halleluja! Då slank la mama in i personalrummet med en kopp java och stökade undan lite jobb. Inte dumt.

Efter vilan var det dock ynkepynkläge igen. Dels för att han sov lite för kort tror jag, men kanske framförallt för att han inte fått i sig ordentligt med mat. Resten av dagen (vi stannade till 15) var det alltså mest famnen som gällde.

Men det känns ändå som en succédag, just för att han verkade tycka det var så pass spännande och roligt på förmiddagen. Då hade han ju ätit ordentligt osv, och var mer på banan. Så jag är 100% säker på att det här kommer gå kalasbra. Det handlar bara om tid och hur många dagar som kommer krävas för att Iggy ska känna sig helt trygg på föris.

Som tur är, är ju bÃ¥de jag och Niklas vÃ¥ra egna chefer. SÃ¥ det finns ingen arbetsgivare som kräver att vi ska ha den här grejen ”avklarad” pÃ¥ x antal dagar. Nä, det här fÃ¥r ta den tid det tar. Superskönt.

I morgon är det Niklas förisdag, och beroende på hur den känns kanske vi kan prova att lämna Iggy en liten stund själv på föris på onsdag. Fortsättning följer.

Att parkera sig i symaskinsväskan är nya favoriten.

Där finns det nämligen en väldigt skojig sladd att lirka omkring med (Iggy ÄLSKAR sladdar).

…och en maaaaassa skojiga knappar och spakar att peta pÃ¥ (yes, jag har tagit bort nÃ¥len).

Maskinen köpte Niklas pÃ¥ loppis för nÃ¥gra Ã¥r sen, med intentionen (yes, pÃ¥ riktigt alltsÃ¥) att faktiskt sy grejer pÃ¥ den. Det har dock aldrig hänt. Den är ju rätt…gammalmodig. Och väger typ tvÃ¥ ton. SÃ¥ man orkar ju aldrig plocka fram den.

Men snygg är den, så vi har behållit den som inredningsdetalj. Och nu har den blivit lekplats också. En symaskin med nio liv, helt klart.