I dag var grodans andra dag på förisinskolningen. Eftersom pedagogerna hellre ville ha endast en förälder där än oss båda, så var Niklas med Iggy i dag. Och i dag gick det inte lika sömlöst som i går.

Grodan var ynklig i kubik; skulle vara i famnen konstant och tog sig inte längre bort från pappa än en halvmeter. Så var det hela dagen. När det var dags för sovstund började det bra, men urartade efter ett tag. Och det slutade med att Niklas fick gå i väg med grodan, kika på lugnande YouTube-klipp (de här brukar funka finfint) och lägga honom i vagnen.

När han vaknade var det samma sak – sitta i pappas famn hela hela hela tiden. Gå ner på golvet och börja småpilla med nåt – men sen ”gnälla” och vilja upp i famnen igen efter 30 sekunder. En riktig ynkepynk alltså.

De kom 9.30 och gick strax före 15. Efter föris kom de över till office, och det gjorde ont i hela kroppen när jag fick höra hur de haft det. Alltså. FY. Det känns som att Iggy typ känner på sig att nåt stort är på gång, och reagerar med att vilja vara extremt nära. Vilket han såklart får, så mycket han vill.

Niklas tyckte det kändes litegrann som när Iggy var riktigt sjuk – då var han såhär ynklig och ville liksom krypa in under skinnet på mamma och pappa. Vi tyckte ju det var rätt mysigt, eftersom han i vanliga fall ränner runt som ett jehu och är alldeles för lite gossugen (tycker vi ha ha som gärna vill mysa så mycket som möjligt). Men nu var det mer ledsamt än gossigt, helt klart.

Man vill ju INTE att ens barn ska känna sig otryggt. För det måste väl vara det som gör att han beter sig såhär? Vi håller på och rubbar hans cirklar, så han klamrar sig fast vid det tryggaste han har – oss.

Går man in i den känslan så är det lätt att försvinna i ett hav av mörker tycker jag, man blir så ledsen. Jag vill aldrig aldrig aldrig att Iggy ska behöva känna så. Men! Man måste komma ihåg att det här bara är tillfälligt. Kanske är det bättre redan i morgon?

Och jag VET att det kommer bli bra, det får ta tid bara. Personalen sa att vi bestämmer helt själva hur lång inskolning vi vill ha, vad som känns bra för oss och Iggy. Och det är ju tokskönt. Så vi kommer hänga med grodan till föris varje dag, tills dess att det känns 100% okej att prova att lämna honom där själv ett litet slag. No stress, liksom.

Vi får helt enkelt ta det här lite pö om pö och hoppas att det känns bättre för varje dag. Det tror jag att det kommer göra. Det VET jag att det kommer att göra.

Vi får se vad morgondagen bjussar på.