Jag hade en väldigt obehaglig dröm i natt. En dröm som tog mig tillbaka till tiden då jag var gravid, men ännu inte visste ifall jag skulle beviljas ett kejsarsnitt.
I drömmen hade jag precis genomgått mitt andra snitt, och vaknade upp (tydligen hade jag varit sövd under operationen) på sjukhuset, ensam och förvirrad. Jag hade bandage som täckte snittet, och frågade en sköterska om kirurgen hade gått in genom mitt gamla ärr. Det visste hon inte, men trodde att det nog hade gjorts ett nytt snitt på ett annat ställe. Var fanns min bebis? Det visste hon inte heller. Min man? Ingen aning.
Känslan i drömmen var så extremt obehaglig – jag var totalt utlämnad, oförmögen att påverka min situation och jag kände mig så liten så liten så liten. Och det första jag tänkte på när jag vaknade, var att det var precis så jag kände mig innan jag fick mitt snitt beviljat.
Och med ens kom allting tillbaka, alla känslor kring det här med att eventuellt inte få bestämma över sin egen kropp, sin egen förlossning. Det viktigaste i livet. Usch. Jag har nästan glömt hur jobbigt det var; hur utlämnad jag kände mig, och hur DUM och FEL jag kände mig så många gånger. Och DÅLIG.
Obehaget att veta att nåt som betydde så oerhört mycket för mig, helt låg i andra mänskors händer. Mänskor som jag på vägen var tvungen att övertyga på olika sätt: krusa för, vara påläst och medveten inför, verka beslutsam – men inte fanatisk! – inför. Usch. Och fy.
För min del gick det ju vägen, och hade jag inte fått mitt snitt beviljat hade jag rört upp himmel och jord tills jag fick som jag ville. Men det är lätt för mig att säga. Jag bor i en storstad – säger en läkare nej så bokar jag tid hos en annan. Är en barnmorska oförstående, då byter jag. Men bor man på en mindre ort har man inte alltid samma möjligheter. Nåt ni även berättat för mig.
För jag får mail varje vecka från kvinnor över hela landet som delar med sig av sina kejsarsnittsresor, och det är inte alltid såna med lyckliga slut. Det är berättelser som får mig att koka av ilska, för jag vet precis känslan av maktlöshet som man lätt tvingas in i under en sån resa.
Och att någon enda mänska ska behöva få nåt så fint som sin graviditetslycka grusad, gör mig så ont. Det är ren och skär barbari att tvingas genomgå en graviditet utan att ha rätt att bestämma över sin förlossning.
Jag är helt säker på att vi bara är nåt tiotal år ifrån ett samhälle där det är självklart att den födande kvinnan ska få välja på vilket sätt hon vill föda. Utan att behöva bli bedömd – och dömd. Men vi är inte där än. Och det gör mig så otroligt illa till mods att den obehagskänsla som nattens dröm ingjöt i mig går många kvinnor runt med, just precis NU. Och för dem krävs det mer än att bara vakna, för att bli av med den.
