I går hängde vi hos Niklas mamma. Då hade vi också en liten utdelning av klappar, eftersom vi kommer fira jul på lite olika ställen. Niklas hade styrt väldigt braiga presenter (han fixar klappar från oss till sin familj, jag fixar från oss till min familj), men hade inget att slå in dem i.

Det ordnade sig dock, lite brunt papper som hittades i vår pappersinsamlingskasse + ett skosnöre = finfint paket.

Men, sen var det slut på såväl skosnören som brunt papper. Då började min man gräva runt i lägenheten, och efter ett tag kom frågan ”Älskling, var är…eehhhhh…..finpåsarna?”. ”MOOOUUHAHAHAHAAAAAAAAAAA!!!!” svarade jag då. Jag har nämligen blivit SÅ HÅNAD för att jag sparar på finpåsar, men nu upptäckte han alltså VARFÖR jag sparar på dem.

Man köper present. Man glömmer att man inte har presentpapper. Man ska ge bort presenten. Man hinner inte kirra presentpapper. Man får ångest. Man kikar in i garderoben, upptäcker kassen med finpåsar och VOILÀ SÅ HAR MAN EN SJUKT SNYGGT INSLAGEN PRESENT I ETT LITET LITET NAFS!

Tejp hade vi dock inte, så silvertejp fick duga. Men en finpåse väger upp en fultejp, tycker jag.

Visst finns det flera finpåse-sparare därute? Säg att jag inte är ensam om detta hamstrande.