Tack så himla mycket för all pepp på satansjävlapissdags-inlägget… Det värmer ska ni veta. Era kommentarer var som cyberplåster på mitt virtuella hjärta. Mycket, mycket fint.

Nu är jag tillbaka på banan igen, med humöret på plats och energi att tycka att livet är härligt. Men precis som ni säger, så får man vara glad att man har fina axlar att gråta ut på när det känns motigt, och fina kolleger och vänner som tar ens ledsenhet på precis rätt sätt.

Men jag har ju faktiskt en rätt rejäl extra lyx också – och det är ni, fina fina blogoliner. Tror faktiskt inte att ni förstår vad era kommentarer gör. En dos cyberunderverk, ska ni veta! Love you.