Jag vet inte om det är samma med alla bebisar, men Iggy är i alla fall extremt svårgossad. Till mitt enorma förtret, eftersom jag inget annat vill än att typ gossagossagooossaaaaaa med honom. (Ni som spanat in våra YT-klipp kanske har lagt märke till den MASSIVA mängden pussar Piggly får. Tror vi ska börja med en puss-counter i ena hörnet så vi ser vad han får stå ut med stackarn.)

Det jag menar är att han aldrig är still. Man tar upp honom i famnen, och en nanosekund senare ska han vända sig om (han vill alltid alltid ALLTID sitta ”utåt” i famnen och spana). Ingen kramchans direkt.

Och ligger man i sängen/soffan och leker, så tar det samma snabba nanosekund för honom att vispa runt/åla iväg/greppa tag i nåt spännande i närheten, om man skulle försöka sig på en fuling där och lägga honom i en gosbar position. Ingen kramchans där heller.

Den enda gången jag fått hålla om honom riktigt riktigt ordentligt, var när han var sjuk. Då somnade han till och med på min axel, vilket fick mig att dö gulldöden. Jag hade SÅ svårt att lägga honom ner i sängen, ville bara ha honom kvarsnusandes där på axeln i all oändlighet.

Såg en kompis på Insta häromdagen som la upp en APMYSIG bild på sig och sin dotter, där det gossades hejvilt (eller hejlugnt kanske), med en väldans mysig liten tjej som snugglat in sig i mammas famn. Då blev jag avis. Tills jag läste bildtexten som löd: ”Det finns inget mysigare än febriga barn. He he. #ettårsvaccination”. Så jag antar att hon inte heller får gossa sådär till vardags.

Hur gossbara är era små? Ni som har äldre barn – kommer det mer gossbarhet med åldern? Hoppas, hoppas…