Eftersom vädret inte var det bästa i dag (regnregnregn) så tyckte vi att en inomhusaktivitet som att besöka ett museum var en passande aktivitet. Så vi slank in på det Judiska muséet.

Och OJ vad glad jag är att vi valde att gå in där. En riktigt stor upplevelse faktiskt.

Man går in genom en 1800-talsbyggnad, men själva muséet är nybyggt och en helt otrolig upplevelse att vandra runt i. Aldrig någonsin varit på ett ställe som ser ut som detta. Magiskt snyggt.

Allt är genomtänkt och minsta detalj har en mening. Genom hela byggnaden löper massiva rum som är…tomma. De symboliserar frånvaron av judar i det tyska samhället.

Museéet var otroligt välarbetat, det som grep mig mest var alla tittskåp med personliga saker som tillhört judiska familjer som mördades under nazitiden. En kort text berättade om det man såg i skåpet, vem sakerna tillhört och vad som hände med deras ägare.

Det gjorde det hela väldigt personligt, och det blev nästan svindlande att inse att det finns sex miljoner liknande stories, som de som jag fick insyn i i dag. Blev väldigt berörd.

Muséet är en blandning av information om det ofattbara som andra världskriget innebar för judiska familjer, samt en konstutställning skulle man kunna säga. Det här är en oerhört vacker stenlabyrint, där marken lutar och när man väl är därinne så blir man lätt illamående på grund av hur labyrinten är konstruerad.

Och det är precis det som är meningen, muséet vill beröra besökaren även fysiskt. Intressant tycker jag.

Vart man än vände blicken i denna byggnad så fick man en extremt välplanerad och fin vy. Verkligen en upplevelse som sagt, att knata runt i den.

Ett utav ”The Void”-rummen, som alltså inte innehöll något. Detta var dock lite annorlunda, på golvet låg nämligen tiotusen handgjorda ansikten i järn, som representerade lika många offer.

När man gick omkring på dessa gav de ifrån sig ett ledset klinkande, som studsade mellan väggarna. Också väldigt mäktigt.

Måste säga att det här nog är det finaste museum jag varit på. Dels var enbart byggnaden en sån upplevelse i sig, men själva utställningen var så extremt bra upplagd. Man fick en personlig inblick i vilka offer nazismen skördat, vad som ledde fram till det och vad som hände efteråt.

Satt länge och tittade på korta filmer där man fick se nyhetsreportage från de rättegångar som hölls, mot de som varit inblandade i denna hets mot att utrota alla icke önskvärda. En ung nyhetsreporter gick också runt på stan och frågade män och kvinnor på gatan om hur de såg på vad som hänt i deras land, bara några år tidigare. Förvånansvärt många tyckte att det bästa vore att lägga locket på och glömma. De ville inte minnas, och tyckte rättegångarna mot de ansvariga var onödiga.

Det var också intervjuer med befälhavare i koncentrationsläger och med deras fruar. En av de värsta förövarnas fruar bodde med sin man och deras gemensamma dotter i ett hus ett stenkast från Auschwitz. Hon kunde inte för sitt liv tro att hennes man var kapabel att göra det som han (bevisligen) hade pysslat med. ”Skulle han mörda barn på dagarna, och sen komma hem till sin fru och sin dotter på kvällen och låtsas som att allt var som vanligt?”, frågade hon retoriskt. Hon var helt säker på att det måste begåtts ett misstag, hennes man var oskyldig.

Lång text det här, men jag blev så himla berörd i dag. Är ni någonsin i Berlin, så se till att gå till detta musen. Även om man i vanliga fall inte gillar sånt. För det här går inte att inte påverkas av.