Nu är vi i megafräsiga Berlin. Resan gick kalas. Ni som följt el bloggo ett tag vet ju om min paniska flygskräck, men den här gången gick det finfint. Både Rolf Lassgård och David Batra var på samma flyg, och den statistiska sannolikheten för att båda dessa herrar skulle dö samtidigt i en flygkrasch är ju i princip obefintlig. Så det gjorde att jag kände mig trygg.

”Eller sÃ¥ blir det ett sjujäkla löp” sa min stygge bror. Och dÃ¥ blev jag lite rädd igen. Men sen tittade jag pÃ¥ Rolfs bakhuvud och kände att ”näää, den där karln störtar liksom inte”. Och det gjorde vi ju inte heller. SÃ¥ – jag överlevde alltsÃ¥ flyget hit. Resan började därför sÃ¥ bra den kunde.

Vi har spenderat dagen med att knata runt rätt rejält. Och som bloggare blir man halvt knäpp, för man vill ta bilder HELA TIDEN. Allt är så fint/filmiskt/vackert/skört/pampigt/charmigt/kaosigt etc etc etc.

Som bilden ovan till exempel. Går ju liksom inte att motstå att knäppa loss när det står ett toksnyggt brudpar och pussas vid en kanal.

Man trillar över en rackarns massa pampiga byggnader i den här stan.

Och en rackarns massa historiska vingslag susar runt en hela tiden. Notera kulhålen på pelaren som moster Mini kikar fram bakom. Får hjärtat att slå lite hårdare. Överallt gör sig andra världskriget påmint.

Min käre far. Den här resan är ju vår 70-årspresent till honom, och det är väldigt kul att åka med pappsen. Särskilt till en sån här stad.

Han är som ett levande uppslagsverk (var sjukt frustrerad som liten att han vägrade ställa upp i Jeopardy – jag försökte till och med anmäla honom i smyg eftersom det var sÃ¥ jobbigt att höra honom spotta ur sig alla rätta svar hela tiden hemma i vardagsrummet), sÃ¥ han kan berätta sÃ¥ mycket spännade prylar om allt man ser. Heja pappsen!