Vanja Wikström

Det märks att det odlas risgryn i Iggelonis mun (kanske därför han sov så värdelöst i natt förresten, kom jag på nu). För allt han får tag på ska IN I MUNNEN på studs. Och sen ska det gnagas gnagas gnagas.

Försökte ta lite fina brullebilder på mitt barn, men han var inne i en intensiv och förhållandevis vild gnagningsfas. Så varenda bild jag fick såg ut ungefär såhär. Antingen var det en pipande giraff inne i munnen, eller så var det en pipande giraff på väg in i munnen.

De hade en så fin liten barnstol som Iggly satt i så snällt. Ville ta en fin ”barn i barnstol”-bild, men fick återigen mest olika vinklar på pipande giraff på väg in och ut ur bebismun.

När pappa snodde giraffen i fem sekunder gick det att få kontakt med vårt gnagande barn. Vårt gnagande, dreglande barn. Oj vad det dreglas. Ofattbart hur en sån liten mänska kan producera så mycket saliv utan att torka ut.

I dag var ju min första ”riktiga” dag tillbaka på jobbet. Pigglys sömn i natt var ett skämt (vi får nog kalla det icke-sömn) så formen var väl inte riktigt på topp i morse. Då är det skönt att man är sin egen chef. Så jag, man å barn inledde dagen med mys för att mjukstarta lite.

Slank ner till Greasy Spoon (känns snart som vårt andra hem) och tutade i oss varsin avocadomacka. De gör den preciiiis som man vill ha den: grillat bröd, fluffigt rumstempererad avocado, pressad citron, salt och chiliflingor. Som den där på Gitane ni vet, om man ska låta världsvan. Supersimpelt och supersmarrigt!

Fint inrett är det därinne också. Och det är lite lustigt, för i samma lokaler låg ett fik förut. Där jag och en kompis brukade ses och dricka kaffe och ha ändlösa diskussioner om våra liv, som då såg helt annorlunda ut. Då innehöll mitt ingen Niklas, inget GlamMom, och definitivt inga planer på nån liten Piggly.

Tänk om nån hade kommit och viskat i ens öra hur livet skulle se ut, tio år senare. Att man skulle sitta på precis samma plats, men med en annan inredning. Äta avocadomacka istället för att sörpla kaffe. Och prata framtid med sin partner in crime medan man gullar med sin bebis, istället för att diskutera dejtingstrategier och älta den där lömska musikbranschen som alltid lämnade en nånstans mellan hopp och förtvivlan.

Älskar att samma plats kan rymma så många olika liv, så många olika världar. Det är mycket därför jag tycker om att bo i gamla byggnader. Ibland tänker jag på vad som utspelats i vår lägenhet innan vi flyttade in; vilka som trampade på samma golv för 100 år sen, och tittade ut genom samma fönster. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad tänkte de på? Superspännande.

Hursomhelst, så kunde jag inte vara nöjdare över att få sitta på samma ställe tio år senare, med den här filuren och hans steppande avkomma.

Plötsligt händer det! Det odlas riskorn i munnen numera. Oerhört spännande upptäckt såklart. Som inte gjordes av mig. Eller Niklas. Nä, det var glammis-Malin som först skymtade de små piggarna! Hon har riktiga falkögon, det är ett känt faktum, så självklart lyckas hon även hitta mitt barns första tänder. (När jag letar efter nåt på kontoret så hittar jag det oftast inte, då säger jag snällt  ”Maaaaaalin, vet du var X är?”, åsså hittar hon det på fem röda).

Spännande med tänder, tycker jag. Det kommer ju förändra hela Pigglys utseende. Ska bli roligt att se hur han kommer se ut med gaddar.

Hoppas innerligt att han brås på Niklas på tandfronten, som har kliniskt raka smajlrader. För min mun råder det kaosfest i. Det är snett, vint, utstående och trångt. Och inte blev det bättre av att jag sög på tummen tills jag var typ 20. (Okej, inte riktigt 20, men väldigt länge i alla fall.)

Har ju skrivit om det förut, att jag erbjöds tandställning gång på gång när jag var liten. Men tokvägrade. Envis som satan tackade jag nej varenda gång det togs upp, för jag ville ha kvar mina ”personliga” tänder.

Och det är lite sött ändå tycker jag, att jag tänkte så. Hollywoodsmajl lockade liksom inte. Så det blev ingen tandkorrigeringsplan för unga fröken Wikström. Sen hade jag (såklart) ett par år där runt tonårsangsten där jag förbannade mitt lågstadiejag som förvägrat högstadietjejen raka flådiga tänder. Men sen blev man liksom vän med dem, och nu gillar jag att de är….eehhh, ”personliga”. Får se vad för lott Piggly drar.

En fråga – när börjar man borsta risgrynen?