Ni vet, när man står i hallen och redan är försenad till ett viktigt möte. Man sliter åt sig det plagg man tänkt ha (ingen tid att byta), kränger det på sig fort som satan och tar ett snabbt span i spegeln. Och upptäcker – kräket.

Fanfanfan, rycker åt sig en trasa/handduk/whatever och gnuggargnuggargnuggar. Kräket går bort (eller okej, syns åtminstone inte), och man slinker ut genom dörren, nöjd som attan att ha räddat situationen på mindre än en minut. Går på mötet.

Sen kommer man till kontoret, sätter sig ner. Och upptäcker – kräket. För självklart var man inte bara nerkräkt upptill, utan även nertill. Förmodligen också baktill, men det slipper jag åtminstone se.

Jag tror nog knappt jag varit kräkfri de senaste 7 månaderna. Kanske till och med doftar kräk, fast jag inte märker det själv. Oh no, tänk om man är en sån där illalukting som man känner av ibland på lokaltrafik. En sån som sätter sig ner bredvid en och…osar. Mycket möjligt. Upptäckte nämligen precis just NU att jag glömt ta bort benkräket. Tog en bild på det, men glömde bort att gnuggagnuggagnugga. Skyller på sömnbristen.

Nu ska jag gnuggagnuggagnugga.