Ni vet, när man stÃ¥r i hallen och redan är försenad till ett viktigt möte. Man sliter Ã¥t sig det plagg man tänkt ha (ingen tid att byta), kränger det pÃ¥ sig fort som satan och tar ett snabbt span i spegeln. Och upptäcker – kräket.
Fanfanfan, rycker åt sig en trasa/handduk/whatever och gnuggargnuggargnuggar. Kräket går bort (eller okej, syns åtminstone inte), och man slinker ut genom dörren, nöjd som attan att ha räddat situationen på mindre än en minut. Går på mötet.
Sen kommer man till kontoret, sätter sig ner. Och upptäcker – kräket. För självklart var man inte bara nerkräkt upptill, utan även nertill. Förmodligen ocksÃ¥ baktill, men det slipper jag Ã¥tminstone se.
Jag tror nog knappt jag varit kräkfri de senaste 7 mÃ¥naderna. Kanske till och med doftar kräk, fast jag inte märker det själv. Oh no, tänk om man är en sÃ¥n där illalukting som man känner av ibland pÃ¥ lokaltrafik. En sÃ¥n som sätter sig ner bredvid en och…osar. Mycket möjligt. Upptäckte nämligen precis just NU att jag glömt ta bort benkräket. Tog en bild pÃ¥ det, men glömde bort att gnuggagnuggagnugga. Skyller pÃ¥ sömnbristen.
Nu ska jag gnuggagnuggagnugga.
