Vanja Wikström

…är inte det lättaste ska jag tala om. Försökte i dag, när jag å grodis var ute å sprang lite ärenden. Tyckte först att ”den här blev ju bra”, såg sen att mitt barn såg ut som en deprimerad Laika som precis insett att den där jäkla rymdfarkosten nog inte var ett hundtivoli, som hade utlovats.

Känns ju trist att sprida deppbilder på sin unge (speciellt i sociala medier: ”Vad ÄR hon för typ av mamma egentligen – barnet ser SÅ olyckligt ut!”. Så jag försökte igen.

Inte mycket bättre. Fick med båda två (ett konststycke i sig, bebisar är liksom….rackarns rörliga). Men dessvärre ur fokus. Kanske lika bra det, då mitt barn på denna bild ser ut som Laika som inte bara just insett att farkosten inte är ett tivoli, hon har också förstått att hon e pretty much alone. Out in space. And never coming back. Å inte ens lite Frolic finns det att snaska på i det trånga jäkla utrymmet. Kanske lika bra att den blev ur fokus, bilden.

Yes! I fokus! Nej…bebishuvudet åt fel håll. På´t igen.

Okej. Fokus: check! Bebishuvudet framåt: check! Ingen Laika-look: check! PERFE…aj, fan. Inga ögon på mamsen. Aja, ska man vara ärlig är det väl såhär de flesta ser en ändå, när man är ute å rastar sin bebis. För att gå på stan med grodis i selen är ungefär som att kliva i Dolly Partons kropp. Ingen bryr sig om dina ögon längre, om vi säger så. Så den här selfien får helt enkelt duga. Och var ärliga nu – ni såg inte ens att mina ögon var klippta förrän jag påpekade det, eller hur?

Hade frukostmöte med min partner in crime och tvillinghjärna Malin i morse. Vi sågs på vårt favvoställe Nytorget 6 som har sjukt bra frukostmeny på vardagar – nu har de dessutom lagt till äggröra och bacon på matsedeln, så lyckan var TOTAL. Kände dock mer för avocadomacka just i dag. Men nästa gång ska det banne mig vankas rökt gris å äggasmet!

Vi uppdaterade varandra på alla fronter, och peppen inför hösten är MASSIV! Det ska bli så satans kul att sätta i gång. Vi snackade också en del om det här med att utnyttja det faktum att vi ju KAN vara flexibla med arbetstider, arbetsplatser…ja, allt egentligen. Sa att vi förmodligen kommer göra sånt mer nu, eftersom Piggly finns. För iom att han existerar så har jag en så bra anledning att flexa både hit å dit, så jag kommer inte INTE göra det, om ni förstår?

Tidigare har man flexat lite då och då, men inte haft det där som sliiiiitit loss en från kontoret. Kanske speciellt inte jag, som är en sån där som kan jobbajobbajobbajoooobbaaaaa hur mycket som helst egentligen. Har ju en förmåga att snöa in på saker som jag berättat. Bara ha svartvita plagg (fortfarande där he he…), jaga en musikdröm i 20 år, bära hatt varje dag 4 år i sträck med mera. Men nu med Iggy så finns det nåt som lockar (minst) lika mycket som kontoret. Tror faktiskt han behövdes i mitt liv, för att balansera upp det. Annars hade jag i princip levt för mitt jobb.

Hursom så kommer jag flexa rätt vilt från och med nu. Och det kommer innebära att Malin börjar göra det mer också, vilket blir hälsosamt för alla. Att skaffa barn är alltså BRA för karriären. I alla fall en sund sådan.

Kom å tänka på en grej när jag Instagrammade det första jag gjorde när frullen kom in. Det ser ju så HIMLA myyysigt ut på bild (och det var det såklart också), men i själva ögonblicket så är det ju inte så jäkla mysigt om man ska vara ärlig. Då ser man mest ut såhär. Fast ni får inserta mig istället för Malin då. Undrar just hur ofta Niklas tycker jag e SKITjobbig för att han inte får röra mat innan jag fotat den…haha….! Moderna problem i en modern värld, helt klart.

…för detta är min allra sista mammaledighetsvecka. På måndag börjar jag jobba igen. Då är Iggy precis 7 månader. Planen var ju som ni vet att gå tillbaka till kontoret efter 6 månader, men det kändes i hela kroppen att det inte var rätt. Jag hade ju kämpat så hårt med att få allt att gå ihop med företagsbebis och mänskobebis, att månaderna fullkomligt flugit förbi, utan att jag känt att jag varit särskilt mammaledig alls. Inte en enda latteprommis med en annan mamma å bebis. Ständigt tänkandes på jobb med ena delen av hjärnan, samtidigt som den andra lekte med Piggly.

Så. Jag och Glammis-Malin bestämde att jag skulle komma tillbaka i september i stället. Och det var världens bästa beslut. Augusti har ju mestadels spenderats (som ni sett på bloggen he he) på en filt i en park med min fina, gosiga, roliga och fantastiska bebis (med Niklas som hedersgäst). Och fy saaaatan vad underbart det har varit! Jag har verkligen krämat ut essensen av MAMMALEDIGHETEN denna månad. Känt att jag fått vara den där lattemamman som bekymmerslöst ligger å gullar med sin bebis på en gräsplätt. De senaste veckorna har varit magiskt mysiga.

Och tack vare att jag fått dem, så känns det väldigt bra att komma tillbaka till kontoret igen. Jag börjar bli sjukt taggad på att få riktiga arbetsdagar. Såna då man kan göra saker sammanhängande – utan tretusen avbrott ni vet. He he. GlamMom har så himla mycket roligt på gång, och det kliar i hela kroppen att få sätta tänderna i dem. Vi ska bygga nya kontor, vi ska lansera en ny sajt, pilla med vårt eget varumärke med mera med mera. Så mycket skoj helt enkelt!

Visst kommer det kännas lurigt att knata till kontoret på måndag och inte se Piggly på flera timmar. Han e ju min bästa kompis numera. Men det är ju det här som är det fina med att vara egenföretagare – för känner jag att jag saknar Iggly för mycket. Jamen då går jag hem. Och sen jobbar jag igen på kvällen vad jag missade på dagen. Inte konstigare än så.

Eftersom Niklas ju också är egen, så kommer även han behöva ratta lite grejer under sin pappaledighet. Och precis som han ställt upp för mig till tusen procent, och tagit Iggy om jag haft möten eller behövt klämma in några jobbtimmar, så kommer jag självklart göra samma sak för honom. Vilket innebär att även om jag går tillbaks till kontoret, så är det inte så att jag slaviskt kommer sitta där 8 timmar per dag 5 dagar i veckan.

”Loose & Nice” brukar vi skoja om på kontoret att vi har som företagskultur. Det är viktigt att alla mår bra, och att vi ska utnyttja att vi faktiskt KAN vara flexibla. Är det möjligt för Malin att sitta i skärgården (där de har lantställe) och jobba någon dag i veckan, finns det ingen anledning att hon MÅSTE vara på kontoret. Bara för att det …brukar se ut så. Bättre då att hon sitter på sitt skär, njuter av lugnet, MÅR BRA (då gör man ett bättre jobb) och kirrar det som ska göras, när hon känner att det ska göras. Är det på fredag dag så fine – är det söndag kväll så är det lika fine. Hon har bäst koll på vad hon behöver göra och när. Så då gör hon det.

Och behöver Victoria eller Irica komma senare för att det var krångel på dagis/nåt kids vägrade ta på sig annat än kjol i minusgrader/man VERKLIGEN behövde sova, så gör de det. Det jobbas igen (med råge är vår erfarenhet) vid tillfälle. Kort sagt – när man är egen har man ju möjlighet att skapa sin egen företagskultur. Vill vi dricka skumpa varje fredagslunch, JAMEN DÅ GÖR VI TAMEJTUSAN DET. Osv osv.

Nu babblar jag, känner jag. Men det jag ville säga var i alla fall, att jag tror att det är mycket mindre ångestfyllt (usch vad det låter neggo, så känns det inte alls, men tror ni förstår vad jag menar) för mig att gå tillbaka till mitt kontor, eftersom jag vet att jag bestämmer själv hur länge jag vill stanna, hur mycket jag vill jobba, med mera med mera.

När man är egen blir det mera gråzon är svartvitt, man flyter ut lite mer och gör det som känns bra. Självklart ska det funka för företaget, nåt annat är det inte tal om. Men i grund och botten tror jag inte att jag kommer känna den där sorgen som jag tror (kanske är helt ute å cyklar, vad vet jag?) att en del känner när det är dags att börja jobba igen.

Men det beror ju till stor del på att det blir så definitivt för många; mammaledigheten är över, dags att gå tillbaka till verkligheten liksom. Så kommer det inte att vara för mig, för så vill jag inte ha det. Och då blir det inte så. Så det jag möjligtvis tappade vad gäller att vara 100% mammaledig, kommer jag ro hem med råge de kommande 20 åren tror jag. För så länge jag är min egen chef så har jag makten att skapa min egen vardag, så som den passar mig allra bäst. (Insert Hallelulija-choir here.)

(De fina bilderna är tagna av Linda Alfvegren, lånade av onlinemagasinet The Way We Play som jag gjorde en intervju med i somras. Läs den, och kolla in alla toksnygga bilder här!)