…för detta är min allra sista mammaledighetsvecka. PÃ¥ mÃ¥ndag börjar jag jobba igen. DÃ¥ är Iggy precis 7 mÃ¥nader. Planen var ju som ni vet att gÃ¥ tillbaka till kontoret efter 6 mÃ¥nader, men det kändes i hela kroppen att det inte var rätt. Jag hade ju kämpat sÃ¥ hÃ¥rt med att fÃ¥ allt att gÃ¥ ihop med företagsbebis och mänskobebis, att mÃ¥naderna fullkomligt flugit förbi, utan att jag känt att jag varit särskilt mammaledig alls. Inte en enda latteprommis med en annan mamma Ã¥ bebis. Ständigt tänkandes pÃ¥ jobb med ena delen av hjärnan, samtidigt som den andra lekte med Piggly.
Så. Jag och Glammis-Malin bestämde att jag skulle komma tillbaka i september i stället. Och det var världens bästa beslut. Augusti har ju mestadels spenderats (som ni sett på bloggen he he) på en filt i en park med min fina, gosiga, roliga och fantastiska bebis (med Niklas som hedersgäst). Och fy saaaatan vad underbart det har varit! Jag har verkligen krämat ut essensen av MAMMALEDIGHETEN denna månad. Känt att jag fått vara den där lattemamman som bekymmerslöst ligger å gullar med sin bebis på en gräsplätt. De senaste veckorna har varit magiskt mysiga.
Och tack vare att jag fÃ¥tt dem, sÃ¥ känns det väldigt bra att komma tillbaka till kontoret igen. Jag börjar bli sjukt taggad pÃ¥ att fÃ¥ riktiga arbetsdagar. SÃ¥na dÃ¥ man kan göra saker sammanhängande – utan tretusen avbrott ni vet. He he. GlamMom har sÃ¥ himla mycket roligt pÃ¥ gÃ¥ng, och det kliar i hela kroppen att fÃ¥ sätta tänderna i dem. Vi ska bygga nya kontor, vi ska lansera en ny sajt, pilla med vÃ¥rt eget varumärke med mera med mera. SÃ¥ mycket skoj helt enkelt!
Visst kommer det kännas lurigt att knata till kontoret pÃ¥ mÃ¥ndag och inte se Piggly pÃ¥ flera timmar. Han e ju min bästa kompis numera. Men det är ju det här som är det fina med att vara egenföretagare – för känner jag att jag saknar Iggly för mycket. Jamen dÃ¥ gÃ¥r jag hem. Och sen jobbar jag igen pÃ¥ kvällen vad jag missade pÃ¥ dagen. Inte konstigare än sÃ¥.
Eftersom Niklas ju också är egen, så kommer även han behöva ratta lite grejer under sin pappaledighet. Och precis som han ställt upp för mig till tusen procent, och tagit Iggy om jag haft möten eller behövt klämma in några jobbtimmar, så kommer jag självklart göra samma sak för honom. Vilket innebär att även om jag går tillbaks till kontoret, så är det inte så att jag slaviskt kommer sitta där 8 timmar per dag 5 dagar i veckan.
”Loose & Nice” brukar vi skoja om pÃ¥ kontoret att vi har som företagskultur. Det är viktigt att alla mÃ¥r bra, och att vi ska utnyttja att vi faktiskt KAN vara flexibla. Ãr det möjligt för Malin att sitta i skärgÃ¥rden (där de har lantställe) och jobba nÃ¥gon dag i veckan, finns det ingen anledning att hon MÃ
STE vara pÃ¥ kontoret. Bara för att det …brukar se ut sÃ¥. Bättre dÃ¥ att hon sitter pÃ¥ sitt skär, njuter av lugnet, MÃ
R BRA (dÃ¥ gör man ett bättre jobb) och kirrar det som ska göras, när hon känner att det ska göras. Ãr det pÃ¥ fredag dag sÃ¥ fine – är det söndag kväll sÃ¥ är det lika fine. Hon har bäst koll pÃ¥ vad hon behöver göra och när. SÃ¥ dÃ¥ gör hon det.
Och behöver Victoria eller Irica komma senare för att det var krÃ¥ngel pÃ¥ dagis/nÃ¥t kids vägrade ta pÃ¥ sig annat än kjol i minusgrader/man VERKLIGEN behövde sova, sÃ¥ gör de det. Det jobbas igen (med rÃ¥ge är vÃ¥r erfarenhet) vid tillfälle. Kort sagt – när man är egen har man ju möjlighet att skapa sin egen företagskultur. Vill vi dricka skumpa varje fredagslunch, JAMEN DÃ
GÃR VI TAMEJTUSAN DET. Osv osv.
Nu babblar jag, känner jag. Men det jag ville säga var i alla fall, att jag tror att det är mycket mindre ångestfyllt (usch vad det låter neggo, så känns det inte alls, men tror ni förstår vad jag menar) för mig att gå tillbaka till mitt kontor, eftersom jag vet att jag bestämmer själv hur länge jag vill stanna, hur mycket jag vill jobba, med mera med mera.
När man är egen blir det mera gråzon är svartvitt, man flyter ut lite mer och gör det som känns bra. Självklart ska det funka för företaget, nåt annat är det inte tal om. Men i grund och botten tror jag inte att jag kommer känna den där sorgen som jag tror (kanske är helt ute å cyklar, vad vet jag?) att en del känner när det är dags att börja jobba igen.
Men det beror ju till stor del på att det blir så definitivt för många; mammaledigheten är över, dags att gå tillbaka till verkligheten liksom. Så kommer det inte att vara för mig, för så vill jag inte ha det. Och då blir det inte så. Så det jag möjligtvis tappade vad gäller att vara 100% mammaledig, kommer jag ro hem med råge de kommande 20 åren tror jag. För så länge jag är min egen chef så har jag makten att skapa min egen vardag, så som den passar mig allra bäst. (Insert Hallelulija-choir here.)
(De fina bilderna är tagna av Linda Alfvegren, lånade av onlinemagasinet The Way We Play som jag gjorde en intervju med i somras. Läs den, och kolla in alla toksnygga bilder här!)
