…är inte det lättaste ska jag tala om. Försökte i dag, när jag Ã¥ grodis var ute Ã¥ sprang lite ärenden. Tyckte först att ”den här blev ju bra”, sÃ¥g sen att mitt barn sÃ¥g ut som en deprimerad Laika som precis insett att den där jäkla rymdfarkosten nog inte var ett hundtivoli, som hade utlovats.
Känns ju trist att sprida deppbilder pÃ¥ sin unge (speciellt i sociala medier: ”Vad ÃR hon för typ av mamma egentligen – barnet ser Sà olyckligt ut!”. SÃ¥ jag försökte igen.
Inte mycket bättre. Fick med bÃ¥da tvÃ¥ (ett konststycke i sig, bebisar är liksom….rackarns rörliga). Men dessvärre ur fokus. Kanske lika bra det, dÃ¥ mitt barn pÃ¥ denna bild ser ut som Laika som inte bara just insett att farkosten inte är ett tivoli, hon har ocksÃ¥ förstÃ¥tt att hon e pretty much alone. Out in space. And never coming back. à inte ens lite Frolic finns det att snaska pÃ¥ i det trÃ¥nga jäkla utrymmet. Kanske lika bra att den blev ur fokus, bilden.
Yes! I fokus! Nej…bebishuvudet Ã¥t fel hÃ¥ll. På´t igen.
Okej. Fokus: check! Bebishuvudet framÃ¥t: check! Ingen Laika-look: check! PERFE…aj, fan. Inga ögon pÃ¥ mamsen. Aja, ska man vara ärlig är det väl sÃ¥här de flesta ser en ändÃ¥, när man är ute Ã¥ rastar sin bebis. För att gÃ¥ pÃ¥ stan med grodis i selen är ungefär som att kliva i Dolly Partons kropp. Ingen bryr sig om dina ögon längre, om vi säger sÃ¥. SÃ¥ den här selfien fÃ¥r helt enkelt duga. Och var ärliga nu – ni sÃ¥g inte ens att mina ögon var klippta förrän jag pÃ¥pekade det, eller hur?
