Jupp, nu är det finito med amning för min del. Den har fasats ut under en period, och för ett slag sen slutade jag helt, med väldigt blandade känslor. Halva jag hade sjukt dåligt samvete. ”DÅLIG MOR SOM INTE GER SITT BARN DET AAAALLRA BÄSTA!!!” blinkade i skrikig neon i hjärtat. Och halva jag tyckte det var SÅ SATANS SKÖNT att sluta. Inte för att jag inte tyckte om att amma, men för att det aldrig riktigt funkade.
Mina amningsproblem började redan på BB. Men från allra första början såg det hur bra ut som helst. När Piggly bara var någon timme gammal och låg och gossade på mitt bröst efter förlossningen så hittade han själv rätt, och började amma. Plupp sa det, så var han igång. Jag var så sjukt impad av denna lilla krabat som var så duktig, jag behövde inte göra ett dyft – han styrde upp amningen alldeles själv!
Barnmorskorna som kom förbi och tittade till oss var hur glada och nöjda som helst, det såg så fint ut så. Och det fortsatte att se kalasbra ut. Vi ammade på, Piggly och jag, och varje gång någon barnmorska var och kikade på vår teknik så fick vi tummen upp och glada leenden. Allt såg perfekt ut.
Men sen rasade Piggelini i vikt. När han vägdes första gången på BB tyckte de att han gått ner lite för mycket, och de ville undersöka amningen lite närmare. Så de kikade igen på vår teknik, men allt såg kalasbra ut. Kunde inte vara bättre. Nästa vägning kom, och nu hade min lilla lilla bebis gått ner så mycket i vikt att de beslöt att sätta in ersättning så att han skulle hämta sig lite.
Barnmorskorna förstod att även om amningen såg perfekt ut, så kom det alldeles för lite mjölk. Det är ju det svåra med amning, man ser ju inte hur mycket bebisen får i sig. Man tror att allt är jättebra, men i själva verket kommer det ingen mat. Så var det i mitt fall. I takt med viktnedgången blev också vår lilla krabat ledsnare och ledsnare. Han, som varit så nöjd hittills, började skrika oftare och oftare, och inget vi gjorde kunde trösta.
Till slut hade han skrikit så mycket att han blev alldeles hes. (Märker att jag blir lite snyftig av att skriva det här, det var så sjukt smärtsamt att se sin färska bebis så ledsen att hans fina lilla röst blev hesare och hesare av all gråt. Usch.)
Det beslöts att vi skulle stanna en dag till på BB för att få upp Iggys viktkurva igen. Jag fick ett amningsschema (ett amningsförsök varannan timme, sen ersättning efter det) och förde anteckningar över alla mål. Vi matade först på kopp, men sen med flaska när det blev tydligt att han behövde mycket ersättning. Mjölken räckte inte på långa vägar.
Jag satt med sugkoppar på brösten när jag inte ammade, och pumpade för glatta livet med en elektrisk apparat vid sidan av sängen för att stimulera mjölkproduktionen. Tack vare ersättningen vände Pigglys kurva uppåt, han blev glad igen och vi fick åka hem. Vi hyrde med oss den elektriska amningspumpen för säkerhets skull.
Några dagar efter att vi kommit hem växte boobsen för varje minut (kändes det som) och mjölken rann till. Halleluja, tänkte jag. Nu kommer det börja funka! Men det gjorde det fortfarande inte. Inte 100%. Planen var att när Piggly blev hungrig så skulle jag amma först, och när han släppte bröstet så skulle jag komplettera med ersättning för att ”fylla på”, tills dess att endast amning räckte. Så det körde vi med, och det funkade rätt bra rätt länge.
Men ”endast amning” räckte aldrig, och det tog en saaatans tid. För jag satt och ammade i en timme, och sen körde jag flaskan, och det tog kanske 40 minuter. Så nästan två timmar per matning, och när man var klar med det så var det dags igen. Typ. Gjorde inte mycket mer än att mata. Kändes mer som att jag spenderade tiden med att växla mellan matstationerna.
Sakta men säkert så blev dock amningen mer och mer impopulär från Pigglys sida. Vilket jag förstår. Åt han från bröstet så fick han kämpa en timme för några ynka droppar, åt han från flaskan (trots att vi har specialflaskor som är tröga att dricka ur för att påverka amningen minimalt) så fick han i sig mycket mer, på kortare tid dessutom. Så matematiken blev ju enkel. Amning = jobbigt å lite käk. Flaska = lättare å mycket käk. Inte konstigt att mina boobs rasade i värde.
Efter ungefär två månader så var Iggy inte så pigg på att amma överhuvudtaget, så jag började hitta på olika tricks. Jag stoppade till exempel in ett finger i munnen på honom, och sen slank jag in bröstet när han kommit igång med att suga. Då fortsatte han på mig av bara farten, och vi fick till en amning. När han listade ut att jag lurade honom hittade jag på nya tricks. För att ”bara amma” gick inte. Han vände bort huvudet, grät och skrek. Ville inte alls.
Mitt sista trick var att han fick suga på ersättningsflaskan, och när han minst anade det så poff! …hade han en boob i munnen istället. Men till slut såg han igenom det också, och märkte direkt när jag försökte luras. Grät, skrek och blev ledsen. Ville INTE. Och där satt jag och kände mig som en idiot. Ska man verkligen behöva LURA sitt barn att amma? Kan det inte bara FUNKA?!
Så. För några veckor sen bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Nu slutar vi upp med det här. Jag orkar inte med att hitta på tusen tricks till för att TVINGA mitt barn att amma, fast han inte vill. Och att göra sin bebis ledsen och ilsken varenda gång man ska mata honom (vilket ju är rätt ofta om man säger så) är sjukt ohärligt. Så då slutade jag.
Droppen kom när jag skulle pumpa ut mjölk med en handpump, jag ville se hur mycket som fanns därinne. Efter 40 minuters hårt kämpande hade jag åstadkommit knappt tio milliliter mjölk, och två blåmärken till bröst.Om detta var vad jag kunde erbjuda Piggelini, så var det inte så konstigt att han inte var så peppad.
Från och med den dagen så har vi bara kört med ersättning. Det är några veckor sen. Jag kan sakna amningen, för jag tyckte det var så sjukt mysigt. Framförallt de första månaderna, när det ändå funkade helt ok (om man jämför med hur det varit nu den sista tiden). Sen blev det mer och mer förknippat med jobbigheter, och då blev det mindre härligt.
Så när beslutet väl var taget att lägga ner, så var det ändå en lättnad.Känner någonstans att jag haft lite prestationsångest också. Tror det hänger ihop med att jag fött med planerat kejsarsnitt; att jag liksom ”tappade” lite Riktig Kvinna/Riktig Mamma-poäng där. Ville så gärna plocka tillbaks några genom att vara en Superammare. Typ, bevisa att jag minsann också är en sån där Urmoder, ”trots” att jag fött med kejsarsnitt. Löjligt tycker jag nu, men det ligger nog nåt i att jag faktiskt kände mig så. Lite underlägsen liksom.
Får jag ett till barn så vill jag gärna att amningen ska funka. Men jag är oerhört tacksam att det finns bra ersättning. Däremot känns det lite som ett tveeggat svärd, det här med ersättning. För om man väl börjar med det är det nog svårt att få igång mjölkproduktionen helt, det produceras ju liksom så mycket som bebisen äter. Och äter han då annat än bara bröstmjölk så producerar man ju mindre. Det blir en ond cirkel.
Men vad är alternativet? Låta bebisen rasa i vikt, skrika, gråta, vara ledsen och hysterisk för att den inte får tillräckligt med mat? Tvinga igång mjölkproduktionen genom att inte erbjuda ersättning, utan låta barnet göra jobbet tills dess att amningen (förhoppningsvis) kommer igång?
Har ju skrivit tidigare om vänner som mer eller mindre tvingats till detta då deras BVC i princip förbjudit ersättning. (Inte sagt det rakt ut, men genom att ge dåligt samvete att man ens tar ordet ”ersättning” i sin mun.) Vilket resulterat i panikslagna utsvultna bebisar, som skrikit dygnet runt. Inte det härligaste sättet att starta sitt familjeliv.
En kompis stod ut, var ”duktig” och kämpade på i 6 månader innan hon bröt ihop och började med ersättning. Som genom ett trollslag upplevde hon det som att hon fick en ny bebis. En glad, nöjd bebis, som inte skrek längre. Tacka fasen för det, bebisen slapp äntligen svälta.
Det är inte lätt det här med amning. Jag tog för givet att det skulle funka för mig, hade inte en tanke på att det kunde krångla såhär. Nu ser jag lite mer ödmjukt på det, och är sjukt glad för att jag fått uppleva det alls. För visst är det nåt speciellt. Men jag tycker också att det finns mycket som är väldigt bra med ersättning. Som att Niklas har kunnat mata Iggy redan från dag 3 i hans lilla liv.
Vi var inställda på att det skulle vara 90% mamma som gällde den första tiden, för att käket fanns hos mig. Många pappor kan ju känna att de knappt behövs i början, vilket kan skapa komplikationer. Men så har det aldrig varit för oss, mycket tack vare ersättningen.
Sen är det ju det här med friheten. Den är faktiskt inte dum. Jag har aldrig känt mig låst, och att ha barnvakt blir med ens mycket lättare när mormor/morfar/moster/farmor/farbror/morbror också kan mata. Självklart kan man pumpa ur, men det är ändå ett extra meck som nog får en att inte göra det så ofta som man skulle kunna. ”Det är enklare om jag bara…” Ja, ni fattar.
Hursom, amningen är nu over and out, men jag är glad att jag ändå fick uppleva den. Och jag tänker inte ha dåligt samvete. Iggy är en rasande hälsosam bebis som är nöjd, glad och blir fluffigare för varje dag som går. Så det går ingen nöd på honom.
Men som sagt, till nästa barn kommer jag ha en lite mer ödmjuk inställning till amningen och inte ta den för given. Jag tänker också slänga prestationsångesten och känslan av att vilja plocka Urmoders-poäng långt åt fanders. Det blir vad det blir helt enkelt. Och hur det än blir, så kommer det bli jättebra.
