Vanja Wikström

Tack för alla kommentarer på frulle/fitt-inlägget! Alla åsikter är vettiga på sitt sätt, och jag tycker det är sjukt bra att det blir en diskussion kring detta. För det här är en fråga som förtjänar att lyftas.

Bara för att förtydliga: självklart menar jag inte att alla vaginala förlossningar leder till skador, absolut inte. Givetvis finns det mångamångamångamååååånga födslar som går hur bra som helst och är magiskt fina för alla inblandade. Men det har faktiskt ingenting med det här att göra, det här är ett helt annat ämne.

Det handlar om vården av kvinnor, och att vi förtjänar det bästa. Särskilt när vi gjort nåt så oerhört som att ha fött barn. Och enligt mig så får vi just nu inte den vård vi förtjänar. Vare sig vi har en kalasförlossning (för få barnmorskor, vi stressas ut från BB, måste föda på annan ort än vi önskar) eller om nåt går fel (otillräcklig eftervård som gör eventuella skador än värre).

Men så fort man lyfter den här frågan (för JO, skador av vaginala förlossningar är ett faktum, och det spelar ingen roll om det drabbar 10 000 eller 10 kvinnor per år, handlar det om 10 kvinnor per år som inte får schysst eftervård så är det 10 för mycket) så tolkas det lätt som att man hetsar till kejsarsnitt, alternativt har uppfattningen om att alla vaginala förlossningar är fruktansvärda. Så är det givetvis inte.

Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att vi pratar om detta, för ingenting kan förändras om vi ska fortsätta sopa den här frågan under mattan. Och egentligen är det väl inte så rackarns konstigt att detta ämne tas upp? Trillar man av en cykel och bryter benen så åker man till sjukan å blir man omplåstrad så att benen ska funka så bra de bara kan i framtiden.

Men föder man barn och är en av dem (observera, jag menar alltså inte ALLA som föder vaginalt, utan bara de som faktiskt drabbas utav skador) som inte har turen att få en drömförlossning, så är det liksom lite hipp som happ med omplåstringen. Och det är DET jag vänder mig emot. Det är helt satans absurt.

Sen tycker jag också att en påläst och välinformerad kvinna ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp och förlossning. Men det är en annan diskussion.

Nu har det allra sista avsnittet för min del i ”Gravid vecka för vecka” kommit ut. Ni får en uppdatering på snittärrs-fronten, gröt-gate bemöts (eller kanske inte) och jag och Niklas pratar lite om hur vi tycker att de första veckorna med bebis har varit.

Det vore superkul om ni ville fortsätta följa med vår lilla familj i cyberspace, så gå gärna in och prenumerera på min egen YouTube-kanal som hittas här! Jag kommer fortsätta videoblogga där ungefär en gång i veckan, och jag jobbar också på ett lååååångt blogginlägg som beskriver vår förlossning i detalj, i det kommer det ingå videos som jag och Niklas filmade själva inne på operationssalen, och som vi kommer lägga upp på den egna kanalen. Och jag kommer såklart också lägga upp alla kommande videos även här i bloggen.

Jaha, här sitter jag å käkar frulle å läser om fittor. Jajemän, sorry om jag får dig att sätta kaffet i halsen. Men jag blev så glad när jag läste detta blogginlägg (tack du fina läsare som tipsade om detta!), eftersom det tar upp ett ämne som jag också skrivit om, och som är en av anledningarna till att jag så starkt kände att jag absolut ville föda med planerat kejsarsnitt.

Det är på tiden att underlivsskador orsakade av vaginala förlossningar tas på allvar, och inte bara ses som nåt som man som kvinna liksom ”får acceptera”. Man ska vara tacksam att man fått en gullig bebis, och inte böla över trasigt underliv, förstört sexliv, komplicerad hygien och dålig självkänsla. Skador som kan påverka en resten av livet.

Detta gäller såklart absolut inte alla som föder vaginalt, men det händer fler än vad vi vill erkänna. Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring detta i det här inlägget, och är därför väldigt glad att det dyker upp på andra ställen också, som i Blixabloggen. Förhoppningsvis bidrar alla dessa små bäckar till att kvinnovården tas på större allvar. Det är fan dags.