Vad KUL att ni hade så mycket frågor! Och ännu roligare att det var så varierat, det ni undrade över. Sitter nu i soffan med macen på magen (himla smidigt att man liksom har ett inbyggt datorbord numera), och ska göra mitt allra bästa för att svara så bra jag kan. Eftersom det kom in en hel del frågor om kejsarsnitt så tar jag dem i ett separat inlägg (detta), och de övriga undringarna delar jag upp på två omgångar så att det inte blir för mastigt. Nu kör vi!
När man har planerat kejsarsnitt, hur gör man då om förlossningen skulle sätta igång av sig själv tidigare?
Om värkarna sätter igång innan den 29/1 som mitt snitt är planerat till, så ringer man till förlossningavdelningen som då ger en ett akut snitt istället.
Kan du tänka dig att föda vaginalt om förlossningen sätter igång innan ditt snittdatum? Jag tänker att om du är en sån som har snabba förlossningar och det sätter igång tidigt…KAN man verkligen ställa in sig till 110 % på att det kommer bli snitt eller finns det alltid en ”risk” att det inte blir så? Du kanske har världens bästa föda barn kropp som bara ploppar ut ongen? 🙂 Är du rädd att det ska bli så?
Nej, jag kan inte tänka mig att föda vaginalt om förlossningen sätter igång innan 29/1. Inte om jag har ett val. Föder jag i taxin på väg till sjukhuset är det ju inte så mycket att göra åt saken, men har man planerat kejsarsnitt så gör sjukvården sitt yttersta för att man ska få det även om allt inte går enligt planerna, och man får då som sagt ett akut snitt istället för ett planerat.
Visst är jag nervös för att Igster ska bestämma sig för att komma ut tidigare än vad det är tänkt. Dels för att det alltid kommer finnas en oro att jag ska behöva föda vaginalt fast jag nu inte vill det, och dels för att jag vill hinna knyta ihop alla lösa trådar på jobbet, så att jag verkligen kan slappna av till 100% och bara njuta av vår lille bebis när han väl dimpt ner.
Men eftersom jag bor mitt i stan i Stockholm och hinner till sjukhuset på 20 minuter så borde det inte vara några problem att få till ett akutsnitt, och vad gäller jobbet så får det helt enkelt ordna sig. Så egentligen behöver jag nog inte vara så nervös.
Du skriver att du inte vill riskera att få förlossningsskador. Är det främsta anledningen till att du vill ha snitt, eller är det själva förlossningssmärtan (värkarna) som du vill undvika?
Det finns tusen anledningar till varför jag vill föda med kejsarsnitt, både fysiska som psykiska. Vad gäller förlossningsskador så är jag mer bekväm med den skadebild som finns vad gäller kejsarsnitt än en vaginal förlossning. För självklart finns det skaderisker även med ett snitt, men det är andra typer av risker.
För att uttrycka det enkelt (och inte så nyanserat): vissa tycker att det obehagligaste som finns skulle vara att någon skar upp deras mage, och andra tycker att det obehagligaste som finns är att någon skulle klippa upp deras fiffi. Jag är inte särskilt vek, och har nog snarare hög smärttröskel än låg. Men det handlar inte om att jag vill undvika smärta, utan om att det för mig inte känns naturligt alls att föda vaginalt.
Sen är min bild av eftervården av de kvinnor som råkat illa ut när de fött sina barn vaginalt inte så ljus. I många fall har denna varit i princip obefintlig, något som jag också fått mail om från tjejer som läser den här bloggen.
Hade jag vetat att jag skulle få världens bästa omhändertagande efter en förlossning som gått snett så skulle jag eventuellt känna mig tryggare med att föda vaginalt. Mer om hur jag ser på förlossningsskador går att läsa i det HÄR inlägget, och mer om varför jag (och Niklas, vi är två om detta beslut såklart) vill föda med planerat kejsarsnitt går att läsa i det HÄR inlägget.
Får man avslag när man snittas?
Ja, vad jag förstått så får man avslag även efter kejsarsnitt. Men oftast är det mindre mängd, läste ngt om att läkaren skrapar rent livmodern vilket gör att det inte är så mycket som ska komma ut efteråt. Men är inte helt säker på att det stämmer. När man googlar verkar det variera väldigt mycket, vissa har det i 5 dagar, andra i 12 veckor. Lovar att avlägga rapport. 😉
Du pratar om förlossningsskador, och jag får känslan av att du vet något som inte jag vet. Är det väldigt vanligt att kvinnor får skador som de måste leva med? HUR vanligt är det? Finns det någon statistik? Visst har jag hört om fall där det har gått snett på ett eller annat vis, men om förlossningen går som den ska så tänker jag att det inte blir några bestående men. Vad vet du som inte jag vet? Är det läge för mig att omvärdera min inställning, så här i elfte timmen?
Det SISTA jag vill är att skrämma upp någon. Men jag vill heller inte bidra till någon rosafluffig bild som inte stämmer, alternativt vara en av dem som sopar förlossningsskador under mattan. Jag tycker bara att man ska ge en ärlig bild av förlossningar, såväl vaginala som såna som skett via kejsarsnitt.
Jag har ingen tillförlitlig statistik på hur många som får permanenta skador av en vaginal förlossning, men om jag skulle gissa (baserat på min egen bekantskapskrets) så är de självklart långt färre än de som blir återställda. Men att risken ens finns, samt att (som jag skrev i svaret på frågan ovanför) tycker det är rent ut sagt skrämmande hur dåligt vänner till mig har behandlats i den så kallade eftervården, gör att jag inte vill chansa.
Sen tycker jag också att man kanske ska omvärdera vad ”permanenta skador” innebär. För mycket av det som vi tjejer förutsätts tycka är ”ok biverkningar” efter en vaginal förlossning tycker jag är oacceptabelt. Oavsett om det handlar om rent kosmetiska saker som att man inte längre känner igen sitt underliv, eller ”allvarligare” efterverkningar som inkontinens eller att man får svårt att njuta av sex.
Jag har svårt att se en värld där män födde barn, och var helt ok med att få en vanställd snorre, inte kunna jogga utan att läcka urin och inte tycka att sex var så värst skönt längre. Men för många tjejer ser det ut precis så, och har de mage att klaga så får de snabbt höra att det väl är ett lågt pris att betala för att ha fått barn. Lite krigsskador får man ju ta.
Jag tycker att det borde vara självklart att man som nybliven mamma får den bästa eftervård man kan tänka sig, och hjälp med att rätta till såväl kosmetiska som andra saker. Om man känner att man behöver det, vill säga. Och jag tycker att vi omedelbums ska sluta lägga in värderingar i hur man får och inte får känna efter att man fött barn.
Är man ledsen och mår dåligt över en sån ”ytlig” sak som att man blivit ihopsydd snett och inte längre känner sig fin, ja men då ska ingen få den tjejen att känna sig dum, och staten ska komma till undsättning och erbjuda kirurgi (så ser det såklart inte ut idag). Det tycker jag verkligen. Har man råkat värre ut och fått nedsatt funktion på något område på grund av sin förlossning, så ska det vara SJÄLVKLART att man får den bästa hjälp som finns att tillgå (har tyvärr många exempel på fall där detta varit långt ifrån självklart).
Och vill man behålla sina eventuella krigsskador för att man tycker de är sekundära, då man ju faktiskt fått dem för att man tillverkat och pluppat fram en ny liten mänska, så ska det vara precis lika ok. Men inget är ”finare” eller ”fulare” att tyckakännavara än något annat. Vi är alla olika, och måste få tyckakännavara olika också.
Men – sen ska vi förstås inte glömma att det finns massor av tjejer som har fantastiska förlossningar och vars kroppar återhämtar sig kalasbra, så jag tycker absolut inte att du ska omvärdera din inställning. Hade jag vetat att en vaginal förlossning för min del skulle gå väldigt bra, och att jag skulle repa mig fint efteråt (alternativt känna mig trygg att jag skulle få en fantastisk eftervård som rättade till det som eventuellt gick snett), så skulle jag helt klart överväga det. Jag tror att det är en galet cool upplevelse. Men eftersom jag är som jag är så känns det som för mycket av ett lotteri för att jag ska våga chansa.
Jag vill verkligen inte avskräcka någon, utan jag tror på att man ska lyssna på sig själv och välja det alternativ som känns bäst för just en själv. Och har du hittills känt att en vaginal förlossning känns bra, då kommer du säkert fixa det galant, kanske mycket för att du har en annan inställning än jag.
Tänkte bara fråga, vilken är den största anledningen till att du vill göra snitt? Jag är själv livrädd för smärta och vet inte riktigt hur jag ska klara av en förlossning, samtidigt som jag väldigt gärna vill skaffa barn. Typ nu 🙂 Jag tänker också, ett snitt lär väl vara bra smärtsamt det med?
Se svar på ovan frågor om varför jag vill ha snitt. Vad gäller smärträdsla: dessvärre finns ju inget sätt att få fram bebisar på som är helt smärtfritt, så jag tror helt enkelt att man får känna efter vad för typ av smärta man är mest ok med. Kejsarsnitt är ingen genväg, det är ett satans bök det med, och kommer säkerligen göra ont.
Ska jag vara ärlig så ser jag dessa två alternativ som pest eller kolera. Inget känns särskilt trevligt, men jag väljer det som jag känner minst obehag inför. Fanns det ett sätt att smälta bebisen, hälla ut den lite kvickt ur mamman och sen få ihop den igen på utsidan, så skulle jag välja det. 😉 Men oavsett om man föder vaginalt eller med snitt så finns det ju gott om smärtlindring att få.
Så är du rädd för smärta så tycker jag att du ska prata med din barnmorska på en gång när du blivit gravid, och gå igenom alla alternativ som finns. Och sen vara noga med att skriva ner precis hur du vill ha det i ditt förlossningsbrev. Om smärtan är det du är mest bekymrad över så ska du se till att de omkring din födsel gör dig trygg med att du får all hjälp du kan på den fronten.
För som sagt, det finns en massa saker att göra åt smärta. Och jag lovar att rapportera i detalj efter mitt snitt, så får du höra hur jag upplevde det, på såväl ha ont-fronten som på alla andra fronter.
I morgon kommer svarsomgång 2 av 3, stay tuned mamas! ♥
