Vanja Wikström

Förlååååt att jag hållit er på halster angående mötet med läkaren i förrgår (gällande att jag/vi vill ha kejsarsnitt). Inte meningen! Har haft så satans mycket på jobbet (typ som vanligt alltså ;-D) att jag inte hunnit blogga. Men nu så! I tisdags var alltså jag och Niklas på Danderyds sjukhus för att träffa en läkare för att (återigen) gå igenom varför vi vill föda med planerat kejsarsnitt. Hela ”Gravid vecka för vecka”-teamet var dessutom med, så nu på tisdag kommer programmet där ni får se själva hur allt gick. Men, det viktigaste först – vi fick vårt snitt, jiippiieee! Är så sjukt lättad. Det känns hur bra som helst att ÄNTLIGEN få detta bekräftat. Dels för att få slut på oron att inte själv få bestämma över min egen förlossning, men också för att jag nu kan lägga bort rustningen och packa ner vapnen. Jag behöver inte strida längre, och framförallt behöver jag inte oroa mig för att behöva kriga med barnmorskor och läkare, samtidigt som klockan tickar och förlossningen närmar sig. Nu andas jag ut. Känns satans skönt, och befriande.

Hursom, jag vill gärna berätta lite om det här mötet, eftersom den jag fick träffa är en av Sveriges ledande experter på just kejsarsnitt, och ”kejsarsnitt på moderns önskan” som det heter. Alltså när en kvinna vill förlösas med kejsarsnitt av humanitära, och inte medicinska, skäl. Precis som jag då. Ellika Andolf heter hon, och är överläkare och professor på Danderyds sjukhus. Hon har varit med och skrivit en väldigt intressant rapport (läs den HÄR!) om just kejsarsnitt på moderns önskan, och är ofta den som uttalar sig i frågan när tidningar och tv ska göra reportage kring detta kontroversiella ämne. Hon var extremt saklig under vårt samtal och jag blev väldigt bra bemött. Det fanns inga som helst personliga värderingar inlagda i det hon sa, hon var bara väldigt mån om att jag skulle få bästa möjliga vård: dvs all tillgänglig medicinsk information om de fördelar och nackdelar som finns med båda förlossningssätten. Så att jag och Niklas tillsammans kunde fatta ett informerat beslut.

Mötet gick till så att vi gick igenom orsakerna till varför jag vill ha ett snitt, sen gav hon mig all medicinsk information kring de båda sätten att föda. Hon berättade också att det finns möjlighet att (om man vill) börja med en vaginal födsel, som sedan kan övergå i ett snitt om man börjar känna sig otrygg i situationen och hellre vill förlösas med kejsarsnitt. Då är man alltså ”snitt-lovad” och behöver bara säga till så får man sitt snitt, men kan på så sätt prova att inleda födseln vaginalt om man känner att man vill det. Och det är säkert en jättebra lösning för många, för då känner man sig trygg med att man FÅR ändra sig under förlossningens gång. För min del så är det dock enbart snitt som gäller, och när jag sa det så ringde hon helt enkelt och bokade tid. En helt overklig känsla på så många sätt. Dels för att jag i samma ögonblick som hon lyfte den där telefonluren kunde känna hur jag slappnade av i alla celler i min kropp, men också för att datumet hon bokade ju blir Iggys födelsedag. En märklig känsla att VETA den, redan nu. Märklig, men fantastisk.

Eftersom det här är något av en hjärtefråga för mig, så passade jag på att intervjua henne (sitter man med en expert på ämnet så går det ju liksom inte att låta bli…) om sånt jag själv undrat vad gäller kejsarsnitt. Till exempel :

– Många tycker ju sig ”veta” att ett kejsarsnitt är så mycket sämre för både bebis och mamma än en vaginal förlossning – stämmer det verkligen?
– Varför är kejsarsnitt så skamfyllt och stigmatiserat i Sverige, men inte i många andra länder?
– Hur stor roll spelar den ekonomiska faktorn (kejsarsnitt är dubbelt så dyrt som en vaginal förlossning) i att vården hellre ser att kvinnor föder vaginalt?

Detta filmades, så förhoppningsvis kommer ovanstående frågor med i programmet som kommer på tisdag, för er som är intresserade. Och kommer de inte med i programmet skriver jag hennes svar här i bloggen istället. Men, den viktigaste frågan av alla: ”Är det rätt att neka en kvinna ett kejsarsnitt som begärs av humanitära skäl?”, skriver jag hennes svar på redan nu, eftersom jag vet att det finns tjejer därute som läser min blogg och som fått avslag på sina önskemål om snitt, hos både en och två läkare. Och Ellika Andolfs uppfattning var (obs, allt som följer är mina ord utifrån min upplevelse av samtalet med henne), att om kvinnan ifråga har fått all medicinsk information, och blivit erbjuden (och ev gått igenom) samtal hos experter på förlossningsrädda kvinnor, men fortfarande inte kan tänka sig något annat än ett kejsarsnitt, så ska ett kejsarsnitt beviljas. Hon menade att en förutsättning för att en vaginal förlossning ska bli lyckad, är ett bra samarbete mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Och är den födande kvinnan livrädd och inte VILL föda vaginalt, så försämras förutsättningarna för ett gott samarbete och en lyckad förlossning avsevärt. Och då är det bättre att kvinnan får föda med kejsarsnitt. Hon sa också att detta är hennes uppfattning och rekommendation (t ex i rapporten från Socialstyrelsen), men att det finns läkare som inte alls håller med. Och att för bara 15 år sen var det i princip praxis att alltid avslå begäran om kejsarsnitt på moderns önskan (av humanitära skäl), så uppfattningen om att man ska bevilja fler är relativt ny. De humanitära snitten ökar, och även inställningen att hellre säga ja än nej, men kan kan alltså råka ut för läkare som är väldigt fasta i sin syn på att kejsarsnitt endast ska utföras om det finns medicinska skäl.

Eftersom jag vet att flera av er därute har gjort just det, så ville jag bara skriva detta sista stycke, så att ni förhoppningsvis får lite mer kraft i att veta att en av Sveriges främsta experter på området faktiskt är på er sida. Vet att en av er har haft en fruktansvärt svår första (vaginal) förlossning, och nu fått avslag för snitt med andra barnet hos inte bara en, utan två läkare. Denna tjej är i ungefär samma vecka som jag, och fy satan vad jag hade mått dåligt om jag fått avslag nu. Det sista man vill såhär sent i sin graviditet är att känna skräck och maktlöshet över sin situation. Jag berättade om denna tjej för Ellika, och hennes uppfattning var att behandlingen hon fått var ”direkt inhuman”. Så du därute, stå på dig! Palla boka tid hos en läkare till. Tredje gången gillt. Jag tänker på dig. Jag hade tur att få avsluta min graviditet i Sverige istället för Ryssland, och hoppas innerligt att du får det också.

Iggy kommer dimpa ner i vår värld onsdagen den 29:e januari, och blir därmed en Vattuman till Niklas stora förtjusning. (Niklas är nämligen till hälften fisk; badar två gånger varje dag (!) och trivs allra bäst när han befinner sig ute på havet, helst i sällskap av en av sina älskade surfbrädor.)

Gaaaaaahhh! Vi insåg preciiiis att det är hög tid PANIKDAGS att beställa vagn! Det kan ju ta upp till tre månader innan de levereras, och eftersom Igster ska dimpa ner om mindre än TVÅ månader, så börjar det liksom brinna lite i knutarna, om vi säger så. Phu. Har kikat runt lite, och just nu står striden mellan Bugaboo och Joolz. Har faktiskt sålt vagnar tidigare, och minns hur skönt det var att dema exempelvis Bugaboo för kunder, eftersom den var så sjukt enkel att ha att göra med. Några knapptryck här och där, och vips! …så fälldes den ihop/byttes sida på sittdelen osv.

Är dock minst lika sugen på Joolz-vagnen, dels eftersom den också verkar vara tokenkel att ratta/fälla ihop, och dels för att den är rackarns snygg. Niklas har dessutom en öm plats i hjärtat för alla typer av läderpryttlar, så skinndetaljerna på Joolzvagnen gör att den får guldstjärna (HUR fräsig är inte den här rackaren t ex?). Eftersom vi bor i lägenhet mitt i stan (med liiiiten hiss), så måste vagnen vara liten, smidig, lätt att ratta å fälla ihop samt kompatibel med en maxi-cosi (som vi faktiskt redan kirrat). Snälla fina mamas! Tips? Råd? Åsikter? Erfarenheter? Dela gärna med er till oss bebisåvagn-noviser!

Hallå alla finisar! Har ju lovat att berätta om min (och Niklas, han är ju liksom med på tåget om vi säger så) väg till att få föda med planerat kejsarsnitt. Så nu kör vi! Anledningarna till varför jag/vi vill ha kejsarsnitt har jag ju berättat om tidigare, slink in här och här om ni vill läsa om det. För det här inlägget handlar om vägen till att få ett snitt, efter det att man bestämt sig.

Jag har ju alltid känt att jag velat föda med kejsarsnitt, och min skräck att inte få göra det har gjort att jag avvaktat med livets kanske viktigaste beslut: att skaffa barn. Har via kommentarer och mail som jag fått förstått att jag inte är ensam om att känna såhär, och för mig tycks det helt absurt att skräcken för att inte få bestämma hur man vill föda fram sitt eget barn ska riskera att vissa kvinnor kanske inte skaffar barn. Vansinne. Det finns trots allt den där satans biologiska klockan som ticktocktickar. Så vem vet hur många tjejer det finns därute som aldrig fick chansen att bli gravida, för att de sköt upp beslutet att skaffa barn på grund av rädsla för att inte få ett kejsarsnitt? Det kanske inte är tusentals vi pratar om, men finns det tio stycken så är det garanterat tio stycken för många.

För ett och ett halvt år sen kände jag att ”Shit, jag e 34 bast, har det mesta kirrat vad gäller bostad/jobb och har världens finaste kille som velat skaffa barn med mig i flera år. Nu MÅSTE jag ta tag i det här med kids/förlossningsrädsla/kejsarsnitt. Som Gwen så fint uttrycker det: ”Whatyouwaitingwhatyouwaitingwhatyouwaitingfooooor?!”.

Anledningen till att jag skjutit upp att skaffa barn är inte endast på grund av min rädsla för att inte få föda med snitt, det har också haft mycket att göra med att jag har ett eget företag som jag vårdat som en bebis och som jag ville skulle kunna stå stadigt på egna ben innan jag skiftade fokus till något annat. Men snittprylen har helt klart spelat en stor roll. Så, för ett och ett halvt år sen kände jag alltså att jag verkligen borde ta tag i det här, och bokade tid hos en barnmorska för att få prata av mig. Målet med det samtalet var (för mig) att jag skulle mötas av förståelse och gå glad och lugnad därifrån, redo att berätta för Niklas att NU KÖR VI, nu gör vi barn! Så blev det inte. Istället blev det en vidrig upplevelse.

Jag möttes av ett bombardemang av personliga åsikter från denna kvinna, som inom loppet av en nanosekund efter det att jag uttryckt min vilja att föda med snitt mycket tydligt klargjorde för mig att det var FEL, och att hon skulle leda mig RÄTT. I en timme satt jag och grätgrätgrät och kände mig inmålad i ett hörn. Och utmålad som bov. Befann jag mig i Sverige eller i gamla Ryssland? Hon erbjöd mig terapi, specialsamtal och gav mig en lunta med papper om Hur Dåligt Det Är Att Föda Med Kejsarsnitt. För både mig och barnet. Inte en enda gång sa hon något nyanserat, något som inte var färgat av hennes personliga åsikter. Jag gick därifrån med en enorm känsla av maktlöshet och uppgivenhet – skulle det verkligen vara så att man inte får bestämma över sin egen kropp? Är det verkligen möjligt? Tanken på barn kändes återigen långt borta.