Nojigt…

kejsarsnitt vanja wikström glammom

Hej fina läsare. I dag kommer det ut ett nytt avsnitt av ”Gravid vecka för vecka”, och jag är jättenervös för hur det ska tas emot. Så pass nervös att jag förberett detta blogginlägg, som nåt slags försvarstal. Och samtidigt som det känns skönt att få förklara mig, så blir jag också lite ledsen av att jag tycker att jag faktiskt MÅSTE förklara mig. För måste jag verkligen det? Ska det inte bara vara fullkomligt självklart att jag och ingen annan vet bäst hur jag vill hantera det största jag kommer få vara med om i hela mitt liv?
 
Avsnittet som sänds i dag handlar om hur jag vill ha min förlossning, och att jag vill föda med planerat kejsarsnitt. Något som upprör en väldans massa känslor hos en väldans massa människor har jag märkt. Och eftersom det är fullkomligt omöjligt att ge en komplett bild av varför jag vill föda på det här sättet i ett femminuters YouTube-program (som jag dessutom inte vet hur det klippts ihop, har i skrivande stund heller inte sett det), så vill jag berätta lite mer om hur mina tankar kring detta går. Så det gör jag här och nu.
 
Jag har alltid känt väldigt starkt att när det är dags för mig att skaffa barn, så är det via snitt. Det här är alltså inte något jag kom fram till i förrgår. En anledning till att jag vill föda med kejsarsnitt är att jag är ett kontrollfreak av rang; jag vill veta varnärhur saker och ting ska ske, i vilken ordning och på vilket sätt. Jag avskyr tanken på att inte ha hundraprocentig koll när mitt barn kommer till världen. Jag vill helt enkelt känna att jag har så bra pejl på läget som jag bara kan, såväl fysiskt som psykiskt.
 
Med det säger jag absolut inte att alla som föder vaginalt inte är närvarande, eller känner kontroll under sin förlossning. För det finns såklart massor av tjejer som har benkoll på situationen när det är dags att föda barn. Och som har en fantastisk upplevelse. Och lika självklart finns det massor av tjejer som inte känner någon kontroll överhuvudtaget, och som även de har en fantastisk upplevelse. Det jag vill förmedla med det här blogginlägget gäller alltså endast hur jag känner, och vad som känns rätt för mig. Vi är alla olika, och tankarna i den här texten står endast för mig, och vad som känns bra för min del.
 
En annan anledning till varför jag vill föda med kejsarsnitt är för att jag upplever vaginala förlossningar som lite av ett lotteri. De kan gå fantastiskt bra; mamma, pappa och barn upplever livets starkaste stund tillsammans, oavsett om det sa ”plopp” eller om det blev en kamp så mår alla bra efteråt, världens mest omtumlande äventyr resulterade i en liten bebis. Helt plötsligt går man från att vara två till att Bli En Familj. Och jag förstår att det måste vara jordens ballaste känsla.
 
Men, det kan också gå snett; förlossningen gick inte som planerat, och plötsligt börjar det där omtumlande äventyret mest likna en mardröm. Med livrädd pappa och mörbultad mamma, som fortare än kvickt helst bara vill glömma den där sugklockan, det där akuta kejsarsnittet, den där känslan av mendetvarjuintesåhärdetskullebli. Visste jag att jag skulle få vara med om upplevelse nummer 1 så är det möjligt att jag skulle överväga det alternativet. Men lotteriets odds gör att jag inte vill det.
 
Jag är i princip sist ut i min bekantskapskrets med att skaffa barn. De flesta av mina vänner har ett, två eller till och med flera kids, så självklart finns det exempel på såväl dröm- som mardrömsförlossningar bland dem. Men jag måste säga att min bild är att de där vinstlottsupplevelserna ändå är underrepresenterade. Och det beror inte på att mina tjejkompisar fyllt mig med skräckhistorier, tvärtom så har jag verkligen fått dra ur dem information om hur deras födslar var. Det sista man vill är ju att skrämma upp sin vän. Men efter ett decennium av kompisar som skaffat barn, så måste jag nog säga att min önskan att få föda med kejsarsnitt bara vuxit sig starkare.
 
Men – oavsett vad man har för skäl att inte vilja föda vaginalt, så skulle jag önska att det inte var så himla stigmatiserat. För stigmatiserat är det. Varje gång någon frågar mig om min förlossning, och jag nämner att vi vill föda med kejsarsnitt, så DÖR konversationen. Och stämningen. Samtalet tar slut. I början drog jag mig för att berätta, kände mig skyldig, dum och dålig. Och gjorde jag inte det så såg personen som jag pratade med till att jag kände mig så, genom att påpeka hur värdelöst ett kejsarsnitt är, för både mig och bebisen. Vilket såklart inte stämmer. Ändå ”vet” alla att det är ett så undermåligt alternativ.
 
Och självklart finns det risker även med ett planerat kejsarsnitt, och det kan såklart uppstå komplikationer. Tro mig, jag är väldigt medveten om att det är en omfattande och ingående bukoperation, det är ingen söndagspromenad. Men jag har bollat mina tankar kring detta så länge och med så många läkare att jag känner mig väldigt trygg i att ett planerat snitt är ett högst fullgott alternativ. Och det är väl det jag skulle vilja känna lite mer; att det finns flera legitima sätt att föda barn, inte bara ett. Och det här är mitt sätt.
 
Jag har ofta känt mig väldigt ensam vad gäller de här tankarna. Har inte hittat så mycket information på nätet som jag hade önskat, kanske håller de som känner som jag tyst för att det anses lite ”fult” att vilja föda med kejsarsnitt? Men just därför är det så himla viktigt för mig att ta upp det här ämnet i de kanaler som jag nu har fått tillgång till; i programmet och här i bloggen. Jag önskar att jag hade haft någon att ställa frågor till, någon att bolla med. Så därför tycker jag att vi öppnar spjället: oavsett om du tycker att jag gör fel, eller om du kanske känner igen dig och funderar på samma saker som jag, så är det fritt fram att ställa frågor i kommentarsfältet. Jag lovar att svara på allt.

Dagens Preggo!

vanja wikström stil 2

Denna lördag bjöd ju på SOL (inte så mycket och inte så länge, men ändåååå), så då bjuder jag å Iggy på en Dagens Preggo!

Pjucks / H&M
Röd strumpa som kikar fram sådär lagom snajdigt / Snodd från Niklas strumplåda (tvättkris – knappt en pinal ren i min egen garderob)
Preggojeans / Glam Mom
Tröja / Garderobsfynd (Isabel Marant-kopia obv)
Älsklingsjacka / H&M
Halsduk / Köpt för 15 år sen, tror det var nån fräsig svensk designer som jag dock inte minns namnet på
Väska / Marc by Marc Jacobs
Solisar / fyndade på loppis i NY (den meningen älskar man ju att få skriva…)

Tout va bien

naglar

På väg till kontoret efter att ha blivit stucken i fingret av barnmorskan. Där har det mätts mage och tagits prover. Allt såg tiptop ut, vilket känns bra efter en tokintensiv höst som inte direkt bjudit på många lata dagar. Barnmorskan var till och med förvånad över hur bra värden jag hade (måste vara all god å nyttig mat + alla juicer som Niklas styr upp åt mig).

Allt var så bra som det kunde vara, och av järnbrist (som det verkar som att många gravidisar drabbas av) syntes absolut ingenting, tvärtom var järnvärdena strålande. Härligt! Och Igster sköter sig exemplariskt i magen, han ligger preciiiiis på mitten av tillväxtkurvan. Bra där bebis!

Känns extra skönt att veta att allt är ok, eftersom jag nyligen blev lite skraj då jag helt plötsligt började må jäkligt risigt. Satt på tunnelbanan och kände plötsligt hur det började göra tväront på högra sidan av ryggen, strax nedanför revbenen. Några minuter senare drog ett rejält illamående igång, och det kändes som att jag skulle kräkas, tuppa av eller både och i tunnelbanevagnen. Inte så himla härligt.

Lyckades dock ta mig av, och fram till vår butik som jag var på väg till. Där satt jag sen och pustade ett bra slag, och sakta men säkert kändes det bättre. Illamåendet och ryggsmärtan kom och gick i vågor under dagen, och på natten vaknade jag av att jag mådde sjukt illa och hade tokont bak i ryggen.

Slutade med att jag gick upp kl 04, googlade (ska man såklart inte göra, hittade bara sånt man dör en säker död av) och skickade ett ynkligt mail min barnmorska och berättade hur jag mådde. Dagen efter kändes det mycket bättre (både ryggont och illamående borta), så när hon ringde upp och kollade av situationen så var alla symptom som bortblåsta.

Baserat på det jag berättade var hon dock inte ett dugg orolig för Iggy, däremot tyckte hon att jag borde lugna ner mig lite och sluta fara omkring som ett rackarns jehu (vad ÄR egentligen ett jehu?). Det har jag väl iofs inte direkt lytt, men den här jobbiga prylen har i allafall inte kommit tillbaka, och eftersom allt nu såg så himla bra ut så känner jag mig lugn, både vad gäller Igsters och min egen hälsa. Phu.

Ska tacka Niklas lite extra i kväll för alla nyttigheter han stoppar i mig. Lever som sagt på cheesburgare och saltlakrits om han är borta, undrar just hur impad barnmorskan hade varit av mina värden då…

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!