Vanja Wikström

…har jag ju helt glömt bort att faktiskt lägga upp mitt i all min nervositet över hur det skulle mottas. Så här kommer det!

Ligger något efter med magbilderna, men även om det är lite sent så kommer här vecka 30! Tadaaaa! Känns spännande (och lite stressande om jag ska vara ärlig) att vara uppe på 30-strecket, det betyder liksom att Nu Är Det Inte Så Långt Kvar…

20 kilo lättare! Så känner jag mig nu. Och det är tack vare er! TACK snälla ni för alla kommentarer och mail! ♥ ♥ ♥ Ni har lämnat så fina avtryck, såväl här i bloggen, som på Instagram och på YouTube. Jag har till och med fått meddelanden från bekantas bekanta på Facebook, varav en skrev ”att föda med kejsarsnitt är nästan som att vara med i en hemlig klubb, ingen pratar om det, men så fort någon går ut med att hon gjort det så öppnar sig en massa andra tjejer och helt plötsligt inser man att vi inte är så himla få till antalet som man trodde”. Så jag kanske inte är så ensam ändå.

Men, det som känns allra allra finast är just det, att trots att inte alla ni som kommenterat själva skulle välja kejsarsnitt, så tycker (i alla fall merparten) att det är helt ok att jag gör det; att det är min kropp, mitt beslut, mitt val. Och det är egentligen allt jag begär: att vi ska tillåta varandra att välja olika.

Jag är så himla glad att ni delat med er av så otroligt personliga saker; att jag fått lyxen att kika in i era liv och ta del av era känslor och tankar kring det här uppenbarligen fortfarande heta ämnet. Ni berättar om planerade kejsarsnitt som gått toppenbra, men också om såna som inte gått som man tänkt sig alls. Om akuta kejsarsnitt som varit otroligt jobbiga, men också om såna som funkat hur fint som helst. Om vaginala förlossningar som gått som en dans och varit livets häftigaste utmaning, och om de som gått snett. Fantastiskt intressant att läsa, och så otroligt givande på så många plan.

Tack Mikaela för infon om att snittbebisar kan ha fostervatten kvar i lungorna, väldigt bra att ha koll på. Du har förmodligen sparat mig en hjärtattack. 😉 Tack fina C som delade med sig av sin förlossningsresa som inte blev alls som du hade tänkt dig. Har flera vänner som råkat ut för traumatiska förlossningar med svåra förlossningsskador som följd (som tyvärr inte repat sig trots att det gått flera år sen de fick sina barn), där åtminstone två (precis som du) hamnade i djupa depressioner efteråt pga sina upplevelser. Inte den härligaste starten på familjelivet. Oavsett hur du väljer att föda nästa barn, så prata med din barnmorska och förklara vad som hänt, så att du får tryggast möjliga bemötande. Förstår hon dig inte till fullo, så byt!Är det något jag lärt mig på den här resan, så är det att fel barnmorska kan ställa till det rejält, och rätt barnmorska kan göra underverk.

Tack Lisa som ifrågasätter om män skulle acceptera de eventuella kroniska skador som kan uppstå vid en vaginal födsel. Jag tror inte det. Och framförallt tror jag att om det var män som födde barn, så skulle eftervården se helt annorlunda ut. Det skulle vara mycket mer självklart att man (på statens bekostnad) hade rätt till återställande insatser. Det är min känsla i alla fall. Tack Karin, vars bloggkommentar fick mig att fälla en tår. Så otroligt, otroligt fin. ♥ Och tack alla ni andra som peppat, stöttat och delat med er. Känns som att jag har en massa bästisar därute som jag inte träffat än. Love you. ♥

Ps – Eftersom det är så många som frågat om närvarhur jag pratade med min barnmorska om att jag önskade kejsarsnitt, och vad som hände efter det, så återkommer jag med ett inlägg om allt som rör den processen. Då får ni veta precis hur det gått till i mitt fall.