Googlade på ”baby week 25” och hittade den här bilden + en massa andra för tidigt födda bebisar. Fick någon slags chock. Läste i min app att från och med vecka 25 så kan barnet faktiskt klara sig om det föds för tidigt. Det är inte säkert, men det finns en chans.

Den informationen, kombinerad med bilder som den ovan gör att det liksom går upp för en att Det Är En RIKTIG Bebis Därinne! Det är ju nästan knäppt att man FORTFARANDE inte fattat det, trots en kropp som tydligt talar om för en varje dag att den numera bebos av fler än jag själv.

Men det är så svårt att förstå att det som ålar runt i magen nu ser ut som en liten person, och skulle han få för sig att titta ut så är det inget embryo eller genomskinligt skal som vi skulle få hälsa på, utan en riktig bebis. Fast i miniformat.

Just nu buffar Iggy på rätt bra därinne, och att sitta och titta på den här bilden, samtidigt som man känner honom och hans rörelser så tydligt, gör att det nästan kokar över i hjärnan. Kan en bebis som ser sådär färdig ut verkligen bo inne i en mage? Tycker han inte att det är läskigt? Mörkt? Ensamt? Blött?

Idiottankar, jag vet, men jag kan liksom inte koppla ihop buffandet med det jag ser på bilden. Det blir för konstigt. Samtidigt som det känns nästan ännu konstigare att jag inte kan koppla ihop det, om ni förstår vad jag menar?

Det var ju det här som var målet – vi skulle göra en bebis! Och det är precis vad vi gjort; nu ligger det ju bevisligen en liten minimänska inne i mig och gör sig påmind. Score! Men det går ändå inte att fatta. Jag är inte en särskilt religiös person, men det här med att göra bebisar är ta mig tusan det närmaste jag kommit ett verkligt mirakel.