För ett tag sen var jag och Niklas barnvakter åt mina brorsbarn, 3 och 1 år gamla. Det var inget litet fjösigt ”någratimmars”-barnvaktande inte, vi kom vid lunch och gick när mamma och pappa bröllopsfestat färdigt runt 02-tiden. All in barnakteri alltså!
Dagen och kvällen gick hur bra som helst, kan nog till och med säga att det var succé – på alla fronter! Jag och Niklas (som är rätt nya på det här med barnpassning) var beredda på en riktig rackarns fullrulle-dag, eventuellt fylld av föräldralängt, gråt och tandagnisslan (potentiellt resulterandes i VADSATANHARVIGETTOSSINPÅEGENTLIGEN?!).
Men det blev precis tvärtom. Världens mysigaste dag och kväll, toksnälla roliga barn som bara fick oss att längta ännu mer efter bebisen som just nu ligger på jäsning i min mage.
Med självförtroendet på topp (ta hand om kids – en piece of cake! Bli föräldrar – nemas problemas!) seglade vi därifrån på natten efter väl utfört uppdrag.
(Dock medvetna om skörheten i det hela; eftersom den här dagen gick så himla bra, kommer vi inte våga närma oss en enda unge fram tills dess att vårt eget kids anländer. Det gäller att klamra sig fast vid den här självförtroendeboosten nu, försvara den med näbbar och klor!)
Hursom, förutom att det var en sjukt mysig dag, så satte barnvakteriet igång en hel del tankar. Ettåringen var (som många ettåringar antar jag) lite mammig, och eftersom jag och hans mamma inte är helt olika till utseendet (korta blonda små saker), så tror jag att det blev en trygghet att vända sig till mig när han ville bli upplockad osv.
Och det innebar att jag för första gången fick känna på känslan av att vara sådär Superviktig För Ett Barn. Och det är ju kanske världens gosigaste känsla. Berusande till och med. Men, det fick mig också att fundera. Eftersom jag och Niklas som sagt är nya på det här med barnvakteri, så var det enklast att jag tog hand om den minsta då han ändå vände sig till mig. Det var den smidigaste lösningen.
Dock gjorde det att jag började tänka på hur lätt det var att direkt komma till undsättning (jag är ju faktiskt Superviktig!), istället för att låta den andra föräldern också hjälpa till. Jag förstår att det finns naturliga orsaker till att det kan bli mest Mammamammamamma i början, men jag vill verkligen att det ska bli Vi Båda, så mycket som möjligt, så tidigt som möjligt.
Den största anledningen till att det blir Mammammammammamma är förmodligen för att det just är smidigast – där finns käket osv. Men jag fick också en inblick i den där berusande härliga känslan av ett litet litet barn som sträcker sig efter en och bara vill ha Mammammammammamma, och insåg att den är så mysig att den inte är helt lätt att dela med sig av. Och kanske kanske kanske att även det spelar in litegrann vad gäller uppdelningen Mamma/Pappa därhemma.
Jag kände i alla fall att det var väldigt viktigt för mig att bli medveten om det här, så att jag förhoppningsvis kan minnas det om ett år, och då inte glömma att dela med mig av den där berusande, megasuperdupergossiga känslan, så att Pappapappapappa får en chans att bli lika självklar som Mammamammamamma.
Om tre och ett halvt år sitter Pappapappapappa Niklas och mutar vår egna lille kille med glass. Tusen tack brorsan för att vi fick låna dina fantastiska kids!