Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Help please!

help
Gaaaaaahhh! Vi insåg preciiiis att det är hög tid PANIKDAGS att beställa vagn! Det kan ju ta upp till tre månader innan de levereras, och eftersom Igster ska dimpa ner om mindre än TVÅ månader, så börjar det liksom brinna lite i knutarna, om vi säger så. Phu. Har kikat runt lite, och just nu står striden mellan Bugaboo och Joolz. Har faktiskt sålt vagnar tidigare, och minns hur skönt det var att dema exempelvis Bugaboo för kunder, eftersom den var så sjukt enkel att ha att göra med. Några knapptryck här och där, och vips! …så fälldes den ihop/byttes sida på sittdelen osv.

Är dock minst lika sugen på Joolz-vagnen, dels eftersom den också verkar vara tokenkel att ratta/fälla ihop, och dels för att den är rackarns snygg. Niklas har dessutom en öm plats i hjärtat för alla typer av läderpryttlar, så skinndetaljerna på Joolzvagnen gör att den får guldstjärna (HUR fräsig är inte den här rackaren t ex?). Eftersom vi bor i lägenhet mitt i stan (med liiiiten hiss), så måste vagnen vara liten, smidig, lätt att ratta å fälla ihop samt kompatibel med en maxi-cosi (som vi faktiskt redan kirrat). Snälla fina mamas! Tips? Råd? Åsikter? Erfarenheter? Dela gärna med er till oss bebisåvagn-noviser!

Vägen till kejsarsnitt I

vanja wikström kejsarsnitt 1
Hallå alla finisar! Har ju lovat att berätta om min (och Niklas, han är ju liksom med på tåget om vi säger så) väg till att få föda med planerat kejsarsnitt. Så nu kör vi! Anledningarna till varför jag/vi vill ha kejsarsnitt har jag ju berättat om tidigare, slink in här och här om ni vill läsa om det. För det här inlägget handlar om vägen till att få ett snitt, efter det att man bestämt sig.

Jag har ju alltid känt att jag velat föda med kejsarsnitt, och min skräck att inte få göra det har gjort att jag avvaktat med livets kanske viktigaste beslut: att skaffa barn. Har via kommentarer och mail som jag fått förstått att jag inte är ensam om att känna såhär, och för mig tycks det helt absurt att skräcken för att inte få bestämma hur man vill föda fram sitt eget barn ska riskera att vissa kvinnor kanske inte skaffar barn. Vansinne. Det finns trots allt den där satans biologiska klockan som ticktocktickar. Så vem vet hur många tjejer det finns därute som aldrig fick chansen att bli gravida, för att de sköt upp beslutet att skaffa barn på grund av rädsla för att inte få ett kejsarsnitt? Det kanske inte är tusentals vi pratar om, men finns det tio stycken så är det garanterat tio stycken för många.

För ett och ett halvt år sen kände jag att ”Shit, jag e 34 bast, har det mesta kirrat vad gäller bostad/jobb och har världens finaste kille som velat skaffa barn med mig i flera år. Nu MÅSTE jag ta tag i det här med kids/förlossningsrädsla/kejsarsnitt. Som Gwen så fint uttrycker det: ”Whatyouwaitingwhatyouwaitingwhatyouwaitingfooooor?!”.

Anledningen till att jag skjutit upp att skaffa barn är inte endast på grund av min rädsla för att inte få föda med snitt, det har också haft mycket att göra med att jag har ett eget företag som jag vårdat som en bebis och som jag ville skulle kunna stå stadigt på egna ben innan jag skiftade fokus till något annat. Men snittprylen har helt klart spelat en stor roll. Så, för ett och ett halvt år sen kände jag alltså att jag verkligen borde ta tag i det här, och bokade tid hos en barnmorska för att få prata av mig. Målet med det samtalet var (för mig) att jag skulle mötas av förståelse och gå glad och lugnad därifrån, redo att berätta för Niklas att NU KÖR VI, nu gör vi barn! Så blev det inte. Istället blev det en vidrig upplevelse.

Jag möttes av ett bombardemang av personliga åsikter från denna kvinna, som inom loppet av en nanosekund efter det att jag uttryckt min vilja att föda med snitt mycket tydligt klargjorde för mig att det var FEL, och att hon skulle leda mig RÄTT. I en timme satt jag och grätgrätgrät och kände mig inmålad i ett hörn. Och utmålad som bov. Befann jag mig i Sverige eller i gamla Ryssland? Hon erbjöd mig terapi, specialsamtal och gav mig en lunta med papper om Hur Dåligt Det Är Att Föda Med Kejsarsnitt. För både mig och barnet. Inte en enda gång sa hon något nyanserat, något som inte var färgat av hennes personliga åsikter. Jag gick därifrån med en enorm känsla av maktlöshet och uppgivenhet – skulle det verkligen vara så att man inte får bestämma över sin egen kropp? Är det verkligen möjligt? Tanken på barn kändes återigen långt borta.

Vägen till kejsarsnitt II

vanja wikström kejsarsnitt 2
En tid senare skulle jag till min gynekolog för en rutinkoll. Tänkte att jag skulle passa på att fråga även henne om det här med snitt; hur hon såg på det, och vad man har för rättigheter. Denna gång kom jag förberedd, med stooora pappersnäsduksförrådet i handväskan, redo för en ny dos däng. Men, den här gången slapp jag gråta alls. Nu möttes jag av en helt annan attityd.

Sakligt presenterade hon fakta kring de olika förlossningssätten, informerade om fördelar och nackdelar samt avslutade med att säga att hon aldrig varit med om någon kvinna som verkligen velat föda med kejsarsnitt, som inte fått det. Men det viktigaste av allt var att hon gjorde detta utan att lägga in några personliga värderingar i hur hon pratade med mig. Hon var varken för eller emot mitt beslut, hon informerade bara om de olika fakta som fanns kring det jag undrade över. Och vips! …så transporterades jag tillbaks från gamla Ryssland till Sverige igen. Skammen över att redan vara en Dålig Mamma innan jag ens blivit gravid skingrades. Jag andades ut, det kändes som att jag faktiskt kanske hade ett val ändå. Och den där känslan av glädje och lättnad som jag längtat så intensivt efter infann sig plötsligt. Den la sig som varm bomull inuti, och jag fick äntligen gå hem till Niklas och säga de där magiska orden som jag vet att han längtat efter så länge: ”NU KÖR VI! Nu gör vi en bebis!”.

Tydligen var min kropp lika sugen som min kille på att styra upp kids, för jag blev gravid på första försöket. Och när vi hade tagit oss igenom de där första veckorna där man ständigt oroar sig för missfall, så var det dags att skriva in sig på en mödravårdcentral. Då började oron mala igen. Hur skulle denna barnmorska reagera på mina kejsarsnittsönskningar? Skulle jag hamna i Ryssland eller Sverige? Jag frågade runt bland mina vänner och fick tips om en barnmorska som en av mina närmsta vänner upplevt som väldigt bra. Min vän som rekommenderade henne har själv tre barn, två är födda vaginalt och en med akut snitt. Så det var inte så att jag letade efter en ”snittvänlig” barnmorska, jag ville bara ha någon som var vettig och opartisk. När jag skrev in mig på mvc och träffade henne för första gången berättade jag direkt att jag ville föda med kejsarsnitt.

Min tanke var, att om jag skulle få Rysslandsreaktionen så skulle jag byta barnmorska omedelbums, så att jag så fort som möjligt kunde hitta någon jag kände mig trygg med. Men tack och lov slapp jag det. Jag förklarade varför jag kände som jag gjorde, och att min stora skräck var att jag skulle behöva gå och oroa mig för att inte få föda som jag vill, när jag redan har en bebis i magen. Och jag måste säga att jag kunde inte fått en bättre barnmorska, eller en bättre reaktion. Hennes inställning var, precis som min gynekologs, nykter och opartisk och hon gav mig information om bra vs mindre bra med olika sätt att föda barn. Det enda personliga som las in i samtalet var att hon sa: ”Att vara gravid är fantastiskt, och det sista du ska göra är att spendera det kommande halvåret med att oroa dig. Det är varken bra för dig eller barnet. Du ska njuta av den här resan! Det finns ingen som kan tvinga dig till hur du ska föda ditt barn, så släpp omedelbart de här tankarna och slappna av. Vill du verkligen ha ett kejsarsnitt så kommer du att få det, så från och med i dag vill jag att du släpper den här oron och börjar njuta till hundra procent av att vara gravid!”.

Sen informerade hon om vägen man vandrar i processen att få ett snitt (samtal på Auroramottagningen med barnmorska som är specialutbildad på förlossningsrädsla, samt samtal med läkare). Och så rekommenderade hon att vi ändå deltog i en förlossningsförberedande kurs (FUB) om vi skulle ändra uppfattning på vägen, alternativt att bebisen skulle komma för tidigt. Det var alles. Sen pratade vi om annat. Återigen la sig lättnaden som en len filt inuti, och jag slappnade av. Rejält den här gången.

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Makeup by Lina
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Sassa Asli
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind