Okej, äntligen har jag tid att uppdatera: Gårdagen var EPISK, helt klart en av de roligaste dagarna i hela mitt liv. Att spela in film är ju SÅ JÄVLA KUL!

Ovan ser ni mig och min motspelare i första scenen. Jag kände honom en smula sen innan eftersom han är en kompis till Niklas, så det var ju skönt.

Här ser ni en bild på monitorn som visar hur det ser ut på film. SÅ fint! Är så himla impad av det här teamet. Ljuset, scenografin, bilden – allt är så sjukt snyggt.

Ibland när jag gjort rörliga grejer har jag nojat över slutresultatet, jag har liksom inte känt mig hundra procent trygg med att det kommer bli snyggt. Men med det här gänget finns det NOLL såna tankar. Väldigt skönt.

Sängselfie!

Nåt annat jag brukar noja över i såna här lägen är sminket. Att bli sminkad av någon annan är alltid lite av ett vågspel. Ibland blir det skitbra, men ibland kan det verkligen bli skitdåligt. Och att behöva prestera när man inte känner sig fin är INTE kul.

Var extra nojig över det den här gången, eftersom jag liksom befinner mig utanför min comfort zone i och med hela skådisgrejen. Att dessutom behöva prestera inom ett område man inte alls känner sig hemma i – OCH uppleva sig själv som uglypugly – det är INTE en bra förutsättning för att slutresultatet ska bli kanoners.

Men! Det gick HUR bra som helst, för Janina som är projektets hår- och make up-artist var GRYM. Jag blev så himla nöjd!

Här är hon, sötnöten! Hon är PRECIS en sån där make up-artist som jag känner mig trygg med. Som LYSSNAR på en, korrigerar om det är något man inte känner sig bekväm med – och som dessutom är sabla duktig.

Hade två looks; en ”dagen efter” (som ni ser ovan) och en festlook, och jag kände mig sjukt snygg i båda. ”OOOJJ vad fint sminkad du är!” sa Niklas när jag kom hem, så det var ju ett bra betyg. Heja Janina!

Såhär såg det ut när vi spelade in. Så galet mycket utrustning överallt. Det var kameror som hängde i taket, kameror som åkte på små vagnar och kameror som handhålldes. Kranar, rälsar, ljusboxar och ljuddämpningsskynken var också strösslade lite här å där.

Märkligt nog var jag inte nervös. Tror det beror på att planeringen och upplägget var så bra. De första timmarna spenderades i sängen ovan, och mina insatser där var väldigt enkla. Så man hann liksom bli varm i kläderna innan det var dags för riktiga repliker.

Så sjukt bra gäng!

Scen nummer två utspelade sig i det här vardagsrummet.

Jag var festfräsig och kände mig som ett stycke OHH LA LA!

Den här scenen var mitt eldprov, typ. Jag skulle hålla en rätt lång och känslosam monolog.

Märkligt nog kändes inte heller det nervöst. Jag bara körde. Och vet ni vad? Egentligen var planen att vi skulle ta alla lines i olika tagningar, för att underlätta för mig. Men när kameran rullade så körde jag på, och drog hela monologen till slutet. Och när jag sa min sista mening och scenen var slut – så APPLÅDERADE alla runtomkring….! Någon hade till och med FÅTT EN TÅR I ÖGAT?!

Det här låter ju som nåt ur en cheesy film typ, men det var så himla, himla fint. Första tagningen satt som en smäck och jag fick så mycket pepp och kärlek att jag typ gick av en liten smula.

Här är en freeze frame på mig när jag precis avslutat scenen och alla på set brister ut i en spontanapplåd. Och ni ser ju min MIN…! Ha ha, jag blev SÅ chockad av deras reaktion. och SÅ HIMLA GLAD. Och en smula stolt, såklart.

När jag kom hem och berättade om dagen för Niklas sa han: ”Den där stunden när alla applåderade, det måste ju vara en sån stund som man kommer ihåg för resten av livet?”. Och ja, precis så är det.

Livet alltså, så rackarns fint. Man vet verkligen aldrig vart det ska ta vägen.

SparaSpara