Livet alltså. Det är ett jäkligt skojigt fenomen. Nåt av det roligaste med det (tycker jag) är hur saker och ting går i cykler och berör varandra. Ibland separerade av årtionden, men beröringspunkten finns likväl där.

Som bilden ovan till exempel. Den är tagen 2007. Jag är 29 år, och har varit tillsammans med Niklas i två år. Det är han som står bakom kameran, och det spännande med just den här bilden är att den är tagen på cykelkarusellen i Nytorgets lekpark. Samma cykelkarusell som Iggy nu åker på – vårt BARN som vi har producerat tillsammans.

Tänk om jag hade vetat det den där februarikvällen när denna bild togs – om åtta år kommer mitt och Niklas gemensamma kiddo leka på exakt samma plats, sitta på exakt samma karusell. Spännande beröringspunkt.

 

Eller som den här bilden. Jag slank in i mitt eget bloggarkiv och läste lite om förra årets Berlinresa som jag gjorde med min pappa, min syster och min bror. Hittade denna Dagens Momspo som var en av de första bilderna vi tog när vi landat i stan. Och inser att den är tagen på EXAKT samma ställe som jag befann mig på nyligen när jag svischade fram å tillbaks till Berlin över dagen. EXAKT!

Ni som sett klippet på YouTube kanske känner igen er – för några veckor sen stod jag alltså på preciiiiiis samma plats och tittade på den magiskt snygga kyrkan ni ser bakom mig. Kände absolut inte igen mig när jag var där, det var först när jag såg den här bilden som jag fattade att jag lyckats bestiga exakt samma kvadratmeter mark de två gånger jag varit i Berlin.

Tänk om jag vetat det när jag stod där 2014 – att jag ett år senare skulle bli ditsvischad över dagen, för att min blogg växt sig så pass stor att ett företag tyckte det var värt att betala för att flyga dit mig för ett event? Spännande beröringspunkt.

 

[youtube id=”gaSCc5ITAbQ”]

Eller som den här (extremt korta men o så ljuva) videon. Som musikfanatiker lusläste jag alla LP-omslag (jupp, det var LP som gällde när jag var kiddo #gammelgädda) och sen cd-booklets från första till sista bokstaven. Jag kunde namnen på ALLA musiker, producenter, mastrare och mixare som varit inblandade i mina favoritartisters plattor. Ett av namnen var Bob Clearmountain. En legendarisk mänska som mixat David Bowies Let´s Dance-platta, och Bruce Springsteens Born In The USA. Han har också strösslat sitt magiska glitter över The Cure, The Corrs, Tori Amos, Robbie Williams, Sheryl Crow, Toto…ja, en jäkla massa fräsi fräsi-mänskor helt enkelt.

Och sen blev det så att han mixade MIN PLATTA. Jupp. Han gjorde det till och med till ett lägre pris än vanligt, eftersom han verkligen gillade låtarna. Bananas. I kubik. Jag fick honom att spela in denna korta hälsning ovan så att jag skulle ha på film att detta vansinniga faktiskt hände. Tänk om jag hade vetat detta när jag låg och lusläste skivomslag som elvaåring – att BOB FUCKING CLEARMOUNTAIN skulle mixa MIN platta? Jag hade typ dött. Rackarns spännande beröringspunkt.

Sånt här händer hela tiden, på i det stora och i det lilla. Och det är just precis sånt här som gör livet så otroligt spännande – och som bevisar gång på gång på gång att man aldrig aldrig ALDRIG vet vad för spännande saker som ligger i ens framtid.