Vanja Wikström

…skrev en av er fina fina FINA blogoliner pÃ¥ mitt grÃ¥tinlägg i gÃ¥r. Jag antar att hon menade att man genom att visa att livet inte alltid är superpepp, sÃ¥…peppar man, faktiskt. Peppar pÃ¥ det sätt att man visar att vi är alla mänskor, och vi har alla bra och dÃ¥liga dagar, glada och ledsna perioder. Ingen kan vara glad jämt, och ger man sken av att aldrig ha nÃ¥gra problem lägger man en väldans press pÃ¥ de som följer med i ens liv.

Och jag vill verkligen inte vara en sÃ¥n där bloggbubbleperson som endast visar mitt mest putsade supersmajl, nä – jag har alldeles för stor respekt för ER för det. Jag har ju alltid sagt att det känns som att vi är ett virtuellt tjejgäng härinne, och inte fasen skulle jag sitta Ã¥ mygla för mina tjejpolare? Nej tack.

Det där virtuella tjejgänget har för övrigt känts extra fint det senaste dygnet – TACK för alla era kommentarer. I feel the LÖV! Ni e bäst, ingen protest!

Nu lämnar jag gråtandet för denna gången, så hoppas jag att kommande vecka bjuder på bättre energier.

[youtube id=”51QjlsXXlok”]
Jaaa hörrni. I torsdags var jag och Niklas på date night, så vi tänkte att det borde vi ju filma. Men torsdagen var en väldigt ohärlig dag för min del, och helst av allt ville jag bara spendera kvällen på soffan – gråtandes. Jag ryckte dock upp mig och pallrade mig ut, men det kändes så himla weird om jag skulle sitta där och smajla i klippet och låtsas som om allt var hunky dory, när jag egentligen mådde piss. Så då kände jag att om vi skulle filma nåt överhuvudtaget, så skulle vi filma LIVET. Som det är på riktigt. Och i riktiga livet är ju ingen (inte ens jag!) glad å pepp hela tiden. Så därför blev detta ett gråtklipp.

Jag försöker ju vara så ärlig jag bara kan i såväl blogg som podd som på kanalen, så jag skulle känna mig som världens falskaste mänska om jag la upp det här klippet, utan att ta med gråtdelen. Att ta bort gråten hade kanske varit smartare på nåt sätt, vad vet jag? Kanske är det någon som tycker jag känns svag eller ynklig, eller bara är allmänt ful och oinspirerade (varning – jag är en ugly crier). Men det spelar såklart ingen roll. Det enda som spelar roll är att jag inte känner att jag håller upp någon slags fasad för er, för det hade jag aldrig pallat med. Det hade känts vidrigt på så många plan.

Så denna söndag är jag ledsen att vara lite av en downer, men i dag ger jag er en gråtande Vanja.

I går styrde jag å Jossan äntligen upp den där workshoppen som vi längtat efter att genomföra! Vi har ju snackat om det lite i podden, just det här att vi har en TRILJON idéer på grejer vi vill göra tillsammans, men att vi måste sätta oss ner och strukturera upp alla vilda planer. Och i går hände det alltså!

Vi satte oss på Urban Deli för att få en bra vibb (energin känns FARTIG där, om ni är med på vad jag menar? Det bubblar litegrann liksom!), och sen spred vi ut oss. Block, pennor (i olika färger såklart, vi gillar ju målbilder och mind maps-tänket för att man ska visualisera det man pratar om), kaffe, bubbelvatten och lite härligt gotte. Och sen satte vi igång!

Vi plitade ner alla megalomaniska tankar som flugit genom vÃ¥ra hjärnor sen vi träffades. Olika typer av idéer fick olika sidor i idéboken – och olika färger sÃ¥klart. När vi hade fÃ¥ngat alla tankar sÃ¥ prioriterade vi – vad är viktigast att börja med, och vad är steg tvÃ¥? Vem ska göra vad, och när ska det vara klart?

Sen satte vi deadlines. Rackarns viktigt alltså, det där med deadlines. Har man (läs: jag) inga såna så blir det inget gjort. Jag har lärt mig att jag MÅSTE ha ett datum som jag ska leverera på, annars prioriterar jag bort det. Men deadlines måste också vara rimliga, annars blir grejerna inte heller gjorda. Och eftersom både jag och Jossan har extremt lite tid, så försökte vi sätta datum som känns doable. Ett mål ska vara nått till första november, ett annat till årsskiftet och ett tredje till våren 2016.

SÃ¥. Nu är det alltsÃ¥ upp till bevis! Fixar vi vÃ¥r första deadline sÃ¥ fÃ¥r ni se vad det är för mÃ¥l vi vill uppnÃ¥ till första november. Och fixar vi det inte sÃ¥ fÃ¥r jag väl böla litegrann här i el bloggo, och förhoppningsvis fÃ¥ pepp frÃ¥n er sÃ¥ att man fÃ¥r ny energi att kööööra, och kirra mÃ¥let till mitten pÃ¥ november kanske? Oavsett hur fort eller lÃ¥ngsamt det gÃ¥r, sÃ¥ ser jag sÃ¥ sjukt mycket fram emot att göra verklighet av alla roliga planer jag Ã¥ Jossan har – och jag hoppas innerligt att ni vill följa med oss pÃ¥ resan!