Den här dagen har varit typ osann. För den var så galet fantastisk, att det nästan är svårt att tro att den hände på riktigt.

Vi vaknade upp till strålande sol, tog en lugn morgon och åkte upp på berget vid halv elva. Körde sedan ett off pist-åk som heter Hidden Valley, och det var bara så jäklans härligt.

Jag har åkt skidor sen jag var liten knatte, men i princip bara i pist. Men via Niklas familj har jag fått uppleva tjusningen med att åka off pist, och det är en helt annan nivå på upplevelse, tycker jag.

Vid off pist-åk så åker man ju som ni såklart vet utanför det pistade systemet, och det är så fantastiskt för då befinner man sig mitt ute i spenaten så att säga. Det är tyst (förutom fågelsången), man är omgiven av bländande vacker natur och snön är såklart annorlunda. Inte packad, utan…fluffig. Om man har tur att inte så många hittat dit innan en själv såklart.

Dessutom blir det liksom mer av en hajk, det blir en utflykt och ett äventyr. Man måste leta efter platser att ta sig ner på, och skråa över bergskanter för att komma till det optimala stället att åka på. När det är riktigt hardcore är det av med skidorna som gäller, upp med dem på ryggen och knata för att hamna rätt. Ibland upp för hela bergspartier.

 

Nu låter det som att jag är värsta fräsiga offpistmänskan, och så är det absolut inte Jag åkte off pist första gången för två år sen, just här i Verbier med Niklas familj. Och blev helt knäckt. Att åka pist är skitkul, absolut, men att åka på såna här hajker (som ibland tar hela dagar) är nåt helt annat. En totalupplevelse på så många plan.

Som tur är så är såväl Niklas som hans syster Oliven tokduktiga skidåkare med benkoll på säkerhet osv, så jag kunde inte ha bättre guider. Förra gången vi var här så tog jag mig helt klart lite vatten över huvudet, och hängde med på turer som kanske egentligen var för avancerade för mig. Men OJ vad det betalade sig, har några av mitt livs absolut bästa naturupplevelser från den resan.

Och skulle man bara göra saker som man är 100% bekväm med hela tiden, skulle livet inte bli så varierat eller spännande. ”Gör en sak varje dag som skrämmer dig”, sa en klok kvinna som heter Madonna en gång. Och hon är ju ingen dumsnut.

 

Men! Trots den fantastiska skidturen, så upptäckte jag precis att jag inte har en enda bild från den. Sorry för det! Vi filmade däremot som tokar, så ni kommer verkligen få följa med på den här underbara dagen, fast i rörlig bild istället.

Har dock världens sämsta uppkoppling här, så vi har lite problem med att ladda upp YouTube-kipp. Vi filmade såklart när vi reste hit också, men det programmet har vi inte lyckats få upp än, trots typ en miljard försök i dag. Så ni får hålla ut lite, så hoppas jag vi kan få upp nåt inom kort.

Har däremot lite pics från ett av världens mest underbara lunchställen, La Marmotte. Besöker man Verbier MÅSTE man äta lunch på deras terrass en solig dag.

 

Och man MÅSTE äta en croute! Det är typ världens onyttigaste (och godaste!) rätt: vitt bröd indränkt i vitt vin, täckt med skinka och ett enormt lager racletteost. En cornichon på det, några syltlökar och sen ett stekt ägg på toppen så är man hemma.

Crouten ugnbakas i gjutgärnsform, så att allt liksom gojsat ihop sig riktigt ordentligt under det massiva osttäcket. Vansinnesgott, och PRECIS vad man behöver när man röjt runt på skidorna ett gäng timmar.

 

Ja, men ni förstår ju. Sitta där mitt i pangsolen och snaska i sig detta – med en utsikt som är apsnygg – är liksom ingen dålig deal.

 

Efter en grymt lovely tvåtimmarslurre åkte vi lite till, och drog sen hem vid tre å lekte med kidsen. Vi åkte pulka med Iggy, och sen drog hela gänget ner till ett annat måsteställe i Verbier – Le Rouge för lite after ski.

 

Kusin Ruben trivdes finfint på after skin, pappa Kimmen likaså.

 

Alltså. MYS.

 

Faster Oliven, Rubens mamma.

 

Nella the babysitter!

 

Nella i full färd med att plåta! #WIN #BättreBloggBarnvaktGårInteAttFå

 

Det var liksom bara världens bästa dag i dag! Och hörrni – om ni kikar riktigt noga på bilden så ser ni ett blont huvud precis vid min vänstra armbåge. Det är fröken Sofi Fahrman (som ju bor i Verbier).

Jag var faktiskt tvungen att gå fram och snicksnacka lite med henne, för när hon var preggo och ammade använde hon ett gäng plagg från GlamMom väldigt flitigt – nåt som vi var oerhört glada för. Titt som tätt dök vi upp i hennes toksnygga outfitinlägg, och vi jublade varje gång eftersom det (såklart) påverkade försäljningen på ett himla trevligt sätt.

Hon var sjukt trevlig att ha å göra med då, och det var hon även i dag. Jag tackade så mycket för all fin PR som hon genererat, och hon tackade tillbaka för grymma plagg. Härlig win/win. Hon tyckte även att Iggly var en rackarns söt liten plutt, och sånt kammar ju såklart alltid hem ett gäng extrapoäng.

Hursomhelst så var det skoj att få säga tack personligen, och alltid lovely när fräsiga kändisbruttor känns genuint sköna även irl så att säga. Heja Sofi Fahrman alltså!

Okej, efter det här mastodontinlägget så är det dags att knyta sig för min del. Hoppas hoppas vi får ordning på den här rackarns uppkopplingen snart, så att ni kan få se lite rörligt material härifrån. Men nu – natt!

Vi är i himmelriket. Bokstavligen. Att vara i alperna är fullkomligt magiskt, och så fort man kommer upp i bergen så minns man varför det där jäkla meckandet med skidutrustning å pjäxor å hjälmar åsatanåhansmoster alltid är värt det. ALLTID.

Det är ren och skär satans MAGI att sitta ovan molnen och blicka ut över så vackra landskap att man tror att de nog egentligen faktiskt MÅSTE vara kulisser. För KAN det vara såhär vackert?

 

Vi har haft en helt fantastisk dag. Lägenheten vi bor i är supermysig, och ligger helt perfekt. Man kan åka skidor ända till dörren, så rackarns lyxigt. Så vi inledde med gemensam frulle, och sen blev det fix av skidutrustning.

Jag äger i princip inget sånt (jo, underställ å skidglajer men that´s it), men som tur är så är Niklas familj riktiga bergsgetter, så det de inte har i skidutrustningsväg är inte värt att ha, typ. Vilket innebär att man kan lånalånalåna ihop en hygglig setup, himla bra. Kompletterade med ett par hyrpjäxor, sen var jag good to go.

 

Och känslan att komma upp på berget, och få ta första åket ner…alltså – LYCKA! Nåt som är så fint med att åka skidor är att man hela hela hela tiden har så jäkla KUL.

Jag kom på mig själv så många gånger i dag att åka runt med ett fånleende på läpparna, det kommer liksom automatiskt. Det är lite som att spendera en hel dag i berg- och dalbanan på Grönan, man är i ett konstant lyckorus.

Nåt annat som är himla fiffigt med att åka skidor, är att det är svårt att vara någon annanstans än här och nu. Jag som alltsomoftast har en triljard jobbtankar bråkandes i huvudet har inte en chans att ens komma i närheten att fnurla på sånt i backen. Där…åker man bara. Man ÄR, liksom.

 

Och de här vyerna som man konstant bjussas på… Crazy bananas. Den där Mother Nature var en begåvad brutta.

 

Förutom skidåkningen, så är givetvis lunchen det man vill åt. Lunchen i backen – utomhus, i solen; det är ju liksom höjden av ljuvlighet.

Dagens lunch intogs på Le Dahu. Givetvis ackompanjerad av en Panache – hälften öl & hälften sockerdricka. Perfekta blandningen av beska och sötma, tokfräscht att surpla i sig och dessutom lite lagom med volymprocent.

 

Just nu känns den stressiga hitresan redan väldigt fjärran, och det är inget snack om saken att den här resan redan är tokvärd det meck som varit, och det som eventuellt väntar.

Att stå på en bergstopp och få blicka ut över obegripligt vacker natur, och sen dessutom få susa ner genom densamma, är ren och skär magi. Så tacksam att få vara här just nu.

Ungefär just nu sitter jag och skakar av skräck i en satans plåtburk tusentals meter över jord flyger vi till Verbier. En mycket mycket efterlängtad semester väntar.

Det ska åkas skidor, det ska drickas Irish i backen, det ska sittas ENSAM på ett café med en cappo och tittas på folk (extremt rolig people spotting på detta ställe vill jag lova). Och det ska NJUTAS.

Har dock inte koll på hur det är med wifi osv där vi ska bo, så jag får flagga lite för eventuellt dålig uppdatering. Tror jag ska vara på banan relativt snabbt, men har tidsinställt ett inlägg där Niklas får briljera loss, som jag hoppas kan roa er tills dess att jag fått koll på bloggmöjligheterna.

 

Instagram brukar alltid vara lättare att få till när man är bortrest, så om ni inte redan gör det – följ mig gärna där – jag hittas under @vanja_wikstrom. Så ses vi i Verbier!