Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Oldie But Goldie

BILDER JAG ALDRIG RADERAR, DEL III

Denna rara söndag bjussar el bloggo på del tre i vår lilla serie om bilder jag aldrig raderar ur mobilen. År efter år, så ligger de kvar för att jag av olika anledningar inte vill ta bort dem.

Den här gången börjar vi med en bild som är tagen år 2010, på en av mina absolut bästa vänners bröllop. Den är tagen i kyrkan, och jag ska precis börja sjunga för brudparet. Minns inte vilken låt det var, men jag minns att det var väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna.

Den här är också från kyrkan, och jag satt längst fram med de andra musikerna. Som vanligt. Jag tror att jag har sjungit på nästan alla mina vänners bröllop och dop – och hemskt nog även begravningar.

Det är lite märkligt det där, för jag har ju liksom aldrig fått ”vara med” på vänners dop, bröllop osv på ett sätt. Inte som andra, menar jag. Jag har alltid uppträtt, och då sitter man oftast längst fram, och man spenderar en stor del av ceremonin med att vara nervös över sin insats, gå igenom texten en sista gång i huvudet etc. Det gör ju liksom att man aldrig bara kan sitta med och vara en del av ceremonin på ett avslappnat sätt.

Ibland har jag känt att jag saknat det, men ändå alltid kommit fram till att det såklart överväger till tusen att man får bidra på ett så fint sätt till brudparets, föräldrarnas eller de sörjandes dag. Det är den finaste gåva jag kan ge, så självklart ger man den.

Dop är roligast att sjunga på. De är alltid avslappnade eftersom det i princip jämt är barn som skriker, barn som springer omkring och / eller barn som leker lite här å var. Bröllop är också roliga, men innebär helt klart mer press. Alla är tysta, superfokuserade, tagna av dagens allvar. Det känns som att det finns noll utrymme för misstag.

Begravningar är piss. Dels för att de per definition är hemska, men också för att det är sjujävelens svårt att inte bryta ihop och gråta – och då GÅR det inte (för mig i alla fall ) att sjunga. Halsen knyter sig totalt och jag får inte fram ett ljud. Har under åren därför utvecklat en metod som går till på så sätt att jag kommer först av alla till kyrkan, smiter upp på läktaren där jag sen oftast också ber om att få sjunga.

Uppe på läktaren behöver jag inte prata med någon. För om jag skulle behöva prata med de som är där skulle gråten komma som ett brev på posten. Pratar gör jag på begravningskaffet, då gör det inget om tårarna sprutar. Uppe på läktaren behöver jag heller inte se folk i ögonen när jag sjunger, det GÅR liksom inte på begravningar. Det blir för sorgligt.

Jag har sjungit för min mormor och min morfar, min farmor och min farfar. För vänner och för föräldrars vänner. Den absolut värsta begravning jag sjungit på var den som hölls för en person jag såg som min bonusbror. Min lillebrors bästa kompis, och en kille som på grund av trassliga hemförhållanden umgicks väldigt mycket med vår familj. Han var med på alla semestrar, och hängde alltid hemma hos oss. Min mamma var hans extramamma, min bror hans extrabror och jag var hans extrasyster.

Han blev 16 år gammal, min bror bar hans kista och jag sjöng ”Killing me softly” a cappella i kyrkan. Usch. Börjar gråta när jag skriver det här. Så länge sen jag tänkte på detta, eller till och med på honom. I år blir det 21 år sen han gick bort. Fina, fantastiska, kaosiga, genomsnälla lilla J. Så glad att vi fick ha dig i våra liv, även om det blev alldeles för kort.💔

Usch vad ledsen jag blev. Nu får vi gå vidare med något gladare. Som bilden ovan. Tagen på festen från samma bröllop. I förgrunden syns bruden och brudens far, men jag vill att ni ska kika i bakgrunden. Till vänster ser ni de långhåriga versionerna av Niklas och Vanja, TOKDANSANDES! Vi hade SÅ kul på den här festen, och dansade halva natten. Fint.💘

Den här bilden har jag behållt mest för att jag tycker den är så magisk. Den tog jag i Central Park i Nevvan, och som alla ni som varit där vet vimlar det ju av gatuartister som pysslar med olika saker. En poppisgrej att göra är att blåsa enorma såpbubblor, och det är ju MAGISKT att titta på. Jag ville aldrig gå, kunde se den där mänskan blåsa och blåsa och blåsa och blåsa, om och om igen.

Nu får vi spola fram till julafton, tror att det var 2013. Här ses min mamma och hennes man i julklapparna från mig och Niklas. De driver ett musteri som heter Evas Äppelbod, och vi hade (SÅ FYNDIGT) tryckt upp tishor till dem med världens bästa slogan: ”Evas Äppelbod – vi suger musten ur dina äpplen!”. Ha ha ha. Måste ju spara denna bild så att jag för evigt kan påminna mig själv om min egen fyndighet. Som synes blev de väldans glada över sina julklappar.

Nu backar vi tillbaka till september 2012. Jag hade sett den här bilden på Columbine Smille och kärat ner mig nåt OFANTLIGT i hennes jacka. Det var en Reva Bomber från Carin Wester, och den inhandlades illa kvickt. Det dyraste plagg jag någonsin hade köpt.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta en selfie i hallspegeln och skicka till Niklas för att visa vilken vansinnigt snajdig duo jag och jackan var. Han var dock inte superimpad minns jag, utan tyckte den var lite märklig. Långa bomberjackor var inte så vanligt då. Men han vande sig och tyckte efter ett tag precis som jag att den var ASSNYGG.

Samma jacka hänger fortfarande i min hall, lappad och lagad cirkus tusen gånger om. Jag kommer ALDRIG göra mig av med den, den är precis lika snygg (om än mer sliten men det känns bara coolt) som när den inhandlades i september 2012. Ett perfekt exempel på att dyra kläder kan bli extremt prisvärda, om man ser till plaggets PPA (Pris Per Användning).👍🏻

Nu backar vi ännu längre, hela vägen till 2005. Jag och Niklas hade varit tillsammans en dryg månad, han ingick i svenska surflandslaget och skulle surfa för Sverige i EM i Portugal. Hans familj skulle dit och supporta, och bjöd med mig. Hade ju knappt hunnit lära känna Niklas (trea från vänster i bild, långhårig å vansinnessöt), än mindre hans familj – som jag träffat EN gång innan.

Men jag pratar ju jämt om att man ska utsätta sig för sånt som man är rädd för, så jag åkte med. Bodde i ett hus med denna sproilans nya kille OCH hans familj i tio dagar. Det var första gången jag var i Portugal(lien), och under resans gång blev jag kär i landet, Niklas (ännu mer än innan) och såklart hans magiska familj.

Vi avslutar inlägget med den här bilden från 2012. Jag och Niklas befinner oss på ett av GlamMoms gamla kontor. Vi är TOKglada eftersom vi precis kirrat de sista papperna som behövdes för ett lägenhetsbyte vi var mitt uppe i. Bilden skickade vi till den andra parten i bytet, som en ”Nu kööör vi!”-hälsning, typ.

Vi bodde då i vår gamla lya men ville ha större – och hade DRÖMBYTET på gång. Vi trodde aldrig i vår vildaste fantasi att vi skulle få till det, men allt gick vägen. Och precis när vi var framme vid målsnöret (och jag hade börjat inreda i huvudet och planera en fantastisk familjejul där alla i vår brokiga familj släkt skulle få plats) så gick det åt helvete. Kan tyvärr inte berätta vad som hände för det dök helt plötsligt upp skumrasktjofräs, hot och en massa otrevligheter som gjorde att vi snubblade PRECIS på mållinjen.

Eftersom båda parter dock verkligen ville genomföra bytet, så kämpade vi med näbbar och klor för att det skulle gå igenom. Jag engagerade mig nåt enormt och la fruktansvärt mycket tid och engagemang på att lösa det som krånglade. Men så fort en grej var löst så krånglade nåt annat.

Minns fortfarande när den andra parten ringde och sa att han gav upp. Han orkade inte längre. Jag började gråta på en nanosekund och fortsatte gråta resten av kvällen. Sörjde den där drömlyan SÅ länge. Men det var helt enkelt inte meningen.

Och några år senare hittade vi ju ett annat drömbyte, den lya vi bor i nu. Den har förvisso inte bastu och terrass som den andra hade (det var DESSUTOM en etagelägenhet med öppen spis – ja, ni hör ju vilken bananaslya det var…) men den är såklart också fantastiskt fin och vi trivs ju tippetoppenbra. Det blir ju alltid bra till slut.

Det var allt för denna gång. Tyckte ni inlägget var rasande skojigt hittar ni del I här och del II här!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Bilder jag aldrig raderar, del II

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om bilder i mobilen som jag aldrig raderar. År efter år, så ligger de kvar. Förstås av en anledning. Eftersom det inlägget blev så rackarns uppskattat tänkte jag att vi gör en serie av det. Så här kommer del II.
Vi börjar med att spola tillbaka till tidigt 80-tal. Jag var väl kanske tre, fyra och min bror Markus var väl 1 eller 2. Varje år skulle det tas julkort som sen trycktes upp och skickades till släkt och vänner. Och givetvis var det vi kids som skulle pryda dem. Här ser ni oss i våra flottaste julstassar, kläder som mamma sytt (notera M:et på Markus bröstficka).
Men. Varje år hände EXAKT samma sak – vi började tokbråka under fotograferingen. Det slutade ALLTID med tårar. Att sitta blick stilla bredvid varandra och se ”glaaaaaaada” ut, var ett säkert recept för kaos.
Den här bilden tycker jag är så ljuvlig, för här har pappa liksom knäppt en bild preciiiis när vi börjat bråka. Jag hade förmodligen retat Markus (jag var en riktig retsticka), och till slut lackade han ur och ville lappa till mig. Ser dock ut som om jag har fångat hans lappande hand mitt i själva…lappandet, liksom.
Nu hoppar vi fram till hösten 2011. Bilden är tagen i vår gamla lya, och Niklas messade den till mig med ett meddelande i stil med ”Här kommer ett hej från din heta man!”, eller nåt liknande. Och eftersom han var både rolig och het på bilden sparades den ner, och har ännu inte raderats. Han är ju för göllig på den, på nåt löjligt sätt.
När 2011 precis hade blivit 2012 befann jag mig på en märklig men magisk fest i New York. Det var Sleep No More´s efterfest. Alla hade masker (och öron!), det var rött, det var sammet, det var dunkelt, det var fantastiska liveband som spelade och dunkande dansgolv.
Jag och Oliven tog en selfie på toaletten. Inte en särskilt bra bild alls, men en fin reminder om ett 2012 som började alldeles magiskt.
Någon vecka efter att nyårsselfien togs, befann jag mig bland sand, sol å surf – i Costa Rica. Det var andra året i rad vi var där, och den här gången var glammis-Malin med på resan. Här hade vi precis surfat, och försökte kirra en cool hang loose-bild.
Det gick sådär. Vi fick aldrig riktigt någon koll på hur fingrarna skulle vara.
Hoppa på stranden var vi desto bättre på, och denna bilden älskar jag. Den här resan var SÅ fantastisk! Just precis den här stranden hade vi tagit oss till genom djungeln på fyrhjulingar.
Vi hängde där hela dagen, och kunde för våra liv inte förstå varför denna vackra strand var alldeles folktom. Tills vi åkte hem igen, och såg alla skyltar om ”DANGER! CROCODILE WATER!” som vi lyckats missa på ditvägen.
Den här bilden på mig som fejkpreggo har jag heller aldrig raderat. Tycker den är skojig. Jag och Malin gjorde ju verkligen ALLT själva vad gällde GlamMom, här plåtade vi gravidstrumpbyxor till webbshoppen. Malin höll i kameran och jag modellade.
Vi avslutar del II med den här bilden från sommaren 2012. Jag och Niklas, pussandes i Sandhamn. Man kan aldrig ha för många pussbilder i sin mobil ju. Gamla som nya.
Vad säger ni, var det lika skoj den här gången? Ska vi fortsätta denna serie lite då å då? Jag har måååånga bilder kvar att visa, om ni vill. Här hittas del I.
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

SparaSpara

Bilder jag aldrig raderar

Processed with VSCO with hb1 preset

När jag var på akuten nyligen hade jag ju exakt noll mottagning i min telefon. Detta grusade snabbt alla förhoppningar om att kunna spendera väntetiden den natten med att lyssna på poddar, som jag hade tänkt. Men då hittade jag ett annat sätt att roa mig…

 

Processed with VSCO with hb1 preset

…jag gick nämligen igenom alla bilder i min mobil. Yes, ALLA! Tanken var att jag skulle rensa bildbiblioteket, och en del resning blev det. Men framförallt drunknade jag i minnen.

Varje gång jag får för mig att rensa mitt bildbibliotek finns det nämligen ett gäng bilder som jag aldrig förmår mig att radera. Gång efter gång, år efter år ligger de kvar. Och givetvis finns det anledningar till varför jag aldrig tar bort dem.

I det här inlägget tänkte jag visa er några av dem, och berätta varför just dessa foton fått stanna kvar så länge. Är ni med? Nu kör vi!

 

img_0021

Det här är den bild som ligger allra först av alla mina bilder. Det är Niklas, som ni ser. Bilden är tagen i badrummet i vår gamla lya, i juni 2010. Anledningen till att jag aldrig raderat den här bilden är helt enkelt för att jag tycker Niklas är FÖR JÄVLA SÖT på den. Kolla blicken! Oj oj oj…

 

vanja-wikstrom-5

Den här bilden är tagen kl 13:43 på julafton 2010. Jag var på väg hem till min pappa där julen firades det året. Tog en selfie på vägen, tror att jag kanske skickade den till Niklas?

Har sparat den av tre anledningar:

  1. SÅ kul att minnas mitt långa hår, det var ju SÅ långt?
  2. Denna enorma mössa alltså. Väldigt trendig omkring 2010 (minns ni?), men ser mest rolig ut tycker jag. Niklas hade en likadan, vi köpte dem på Zara har jag för mig. Vi var nog en lustig syn på Söders gator när vi strosade fram i våra enorma fuskpälshuvudbonader.
  3. Vid den här tiden hade jag inte börjat färga håret rosa på egen hand än, men jag hade bett min frisör fixa rosa slingor på mig. Det såg ut såhär, och jag älskade det.

 

vanja-wikstrom

Det här är jag, nåt år eller två gammal. Bilden hänger på kylskåpet hemma hos min pappa och jag har plåtat av den med mobilen. Tycker ljuset i den är så magiskt.

 

img_0047

Här har vi Niklas igen. I egengjorda kalsipper som, som ni förstår, var väldigt uppskattade och givetvis dokumenterades. Även denna bild är från 2010, tagen i gamla lyan.

 

img_0358

Den här bilden skickade min syster till mig på sms för ett antal år sen. Jag sparade ner den och har aldrig kunnat förmå mig till att ta väck den. Det är min bror, min syster och jag, omkring 1993/1994. Vi befinner oss på tunnelbanan, vilket är en rätt märklig plats att fotografera på tycker jag. Det här var ju innan de digitala dagarna, så det är ”ett riktigt” kort. Undrar varför vi tog en bild på tunnelbanan?

Hursomhelst, jag var runt 16 bast och hade permanentat hår. Och snedbena – såklart. Den har hängt med sen lågstadiet. Tror att jag inte vill radera bilden, eftersom jag nästan inte har några bilder alls på oss tre tillsammans. När bilden togs hade jag redan hunnit flytta hemifrån, och min bror bodde hos vår mamma. Min lillasyster hos vår pappa. Så det var inte så ofta det fanns tillfälle att få oss alla tre på samma bild. Bra att någon passade på, där på tunnelbanan. Undrar vem det var som tog bilden, pappa kanske?

 

img_2588

På tal om pappa, så är det här en bild jag heller aldrig vill ta bort. Såhär såg han ut, någon gång i mitten av 70-talet. Jag är äldre i dag, än vad han var när den här bilden togs. Så märkligt. Tycker ni att vi är lika?

 

vanja-wikstrom-amber-plum

Den här bilden är en del av min företagshistoria, och därför har jag aldrig raderat den. Datumet var 3:e februari 2011. Jag och Malin hade precis bestämt oss för att starta GlamMom.se och arbetade febrilt på vår affärsplan samtidigt som vi jobbade extra i Niklas klädbutik.

Vansinnesnoggranna som vi var, så beställde vi hem prover på alla amningsbhar vi funderade på att köpa in så att vi kunde kolla kvaliteten på dem innan vi började lägga beställningar. Här hade vi precis packat upp provet på modellen Amber Plum. Till vår stora glädje var den sjukt snygg och rackarns bekväm, och vi kände att den skulle bli en hit.

Nästan på dagen fem månader efter att den här bilden togs, lanserade vi GlamMom.se. Och under de fem och ett halvt år som webbshoppen funnits, har Amber Plum konstant varit en riktig storsäljare.

 

vanja-wikstrom-niklas-malmqvist

Sista bilden från minneskavalkaden får bli denna. Tagen i oktober 2010, på en av mina bästa vänners bröllop. Återigen – så mycket HÅR! På både mig och Niklas.

Det var ett vansinnesvackert bröllop. Jag sjöng under vigseln och var toastmadame på middagen. Hade skitkul, och jag och Niklas dansade som tokar minns jag. Får så mycket bra minnen och fin energi av den här bilden. Så den kommer nog också bli en sån som liksom alltid får stanna kvar i mitt bildalbum.

Ok, det var det hele. Vad säger ni, var det här skoj? Om fem personer eller fler säger ”Meeeer!” i kommentarsfältet, så kör vi ett till sånt här inlägg, där vi rotar vidare bland mina gamla mobilbilder…

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Dasha Girine
Hälsa
Träningsglädje
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk